Ja känner mig verkligen som en belastning ibland. Jag vet att jag inte ska eller borde göra det men jag hör allför ofta folk säga till mig "Det är vi som betalar skatt som får bekosta dig och din vård". Visst jag kostar samhället en massa pengar, just nu 21.000kr i månad. Men varför gör jag det ställer jag mig frågan? Jo för att jag vill bli "normal", jag sökte hjälp  innan jag blir en ännu dyrare kostnad för samhället. Har jag dåligt samvete för det? Ja ibland får jag det när folk kläcker ur sig såna saker, ibland inte för jag vet att jag är värd att få hjälp dels med mitt missbruk o dels med alla mina diagnoser. Jag ställer mig ofta frågan hur mycket BARA mina aggresioner kostar samhället? Bara ett exempel är när jag klappade på en kille, killen sprang ifrån mig och in i en port. Vad gjorde jag? Jo slet loss handtaget på porten och slog det rakt igenom rutan för att komma åt honom. Kostad? Det mot killen kostade: kränkning och sveda o värk= 9000kr, bostadsrättsföreningen=6500kr plus advokatkostad på drygt 20.000kr

Det är 35,500 för ETT tillfälle under min framfart, och det brukar hinna bli en hel drös med såna tillfällen för mig under ett år. Då törs jag inte ens tänka på vad jag kostar allt som allt med alla saker jag ställer till med totalt. Vem står för dom kostnaderna? Jo staten, så visst har jag kostat samhället en jävla massa pengar. Och visst jag kostar staten en jävla massa nu med, men vad är mer värt? Att jag pundar lös och ställer till det ännu mer eller att det "investeras" i mig ang vård nu när jag har nått min personliga botten och verkligen vill ha hjälp? Vet att det här inlägget kommer att reta upp en del men vet ni? Det skiter jag blanka fan i! Tänker inte ha dåligt samvete för att jag söker hjälp och vill styra upp mitt liv även om det är svårt att inte känna så ibland. Och till alla er som säger att ni betalar skatt och jag är en kostnad för er? JAG betalar också skatt! jag betalar även 2500kr i månaden för min plats inom vården i form av egenvårdsavgift. Hade jag inte varit motiverad så hade jag gett blanka fan i att se till att jag kunnat betala varje månad. Hade inte kämpat för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samt läkaren anser inte att jag är tillräckligt psykiskt stabil för att ens kunna arbetsträna. Det ska ni veta känns hårt att få höra något sånt när jag verkligen vill ut i samhället och göra rätt för mig. Men samtidigt som jag vill det så är det bara att inse att dom har ju tillräcklig kompetens att avgöra det och klokast är nog att lyssna på dom. Jag skulle kunna fixa ett arbete på egen hand men skulle jag klara av det? Förmodligen inte. Vissa dagar är jag så slut psykiskt att jag inte ens vill komma upp ur sängen. Skäms även ibland för att jag får känslan av att jag är svag som inte bara biter ihop och stuvar undan mitt psykiska mående och kör på. Men är jag svag egenligen? Nej jag är ju inte det eftersom jag vågar ta itu med dels mitt missbruk och dels för att jag vågar ta itu med mitt mående. Tänker ofta på hur det skule se ut för mig om jag inte vågade det. Förmodligen skulle jag punda på för att glömma hur jag mår och känner och sen är det katastrof i mitt liv igen.

Det är en jävla fin marginal mellan att känna skuld och att känna att jag är värd vård. 

Man behöver ju inte va en raketforskare för att förstå varför jag mår som jag gör. Hur många skulle egentligen må bra av att leva så som jag gjort? Tror att bra många skulle gå på knä efter kort tag. Återigen det är inge värre för mig än någon annan  missbrukare

Och med så mycket kamrater som jag verkligen har som backar upp mig och finns som stöd för mig gör att jag inser att jag är värd ett värdigt liv, ett liv utan ett missbruk och ett bra mående. Sen är det en sak med mina kamrater också, jag måste börja våga lita på att folk vill mig gott och släppa in folk i mitt liv. Det här med bloggandet hjälper mig en bra bit på vägen med den biten. Dom som läser mina blogginlägg och ändå stannar kvar och accepterar vem jag är och var, det är mina kamrater. Resten ja dom försvinner av sig själv.

I helgen kamrater kommer jag att ägna all min kärlek till min yngsta dotter då jag ska vara med henne hela helgen <3 Är det något jag känner att jag verkligen har gott om så är det kärlek, kärlek tiller kamrater, kärlek till mina barn MEN framför allt kärlek till livet <3

Sköt om er kamrater och gör nu inget jag inte skulle ha gjort ;) 

Kärlek till er Kamrater <3

http://www.youtube.com/watch?v=JQ9oCFL4TOw

Jag har alltid fått höra att jag ska dricka/knarka med måtta, Jag känner ingen måtta så det blir inge party med honom.

Skämt o sido det där med lagom det har aldrig varit min melodi, det är bara att gå all in oavsett vad det handlar om.

Det kan handla om arbete, drogandet ja allt i mitt liv jag kan aldrig begränsa mig. Har legat ett ex antal gånger på hjärtintensiven för jag överdoserat amfetamin, jävlar monitorer har hållt på att löpa mera amok än mitt hjärta.

Avskräckte det mig eller fick mig på andra tankar? Äsch det var ju "bara" en liten missberäkning pga av att jag redan var så hög som gjorde att jag hamnade i det tillståndet flera gånger. Samma sak med alkoholen, vet inte hur många gånger jag åkt in på sjukhus pga av "fylle-epilepsi" vars riktiga namn är Delirium tremens. Det är inte heller roligt att åka på. Kan berätta om ett tillfälle när en vän skulle skjutsa in mig till en ort någon mil norr om Östersund för att hämta min telefon som jag supit bort på bussen. Vi började rulla mot orten ifråga och jag kände hur ansiktet började domna bort, kroppen började krampa. Sket väl jag i för jag skulle ha tillbaka min mobil ju. Skakningarna och kramperna bara tilltog, Kompisen blev mer o mer orolig och sa hela tiden nu ringer jag ambulansen men jag vägrade.

Kliver ur på macken där jag skulle hämta mobilen, lyckades med nöd o näppe ta mig in på macken. Väl där inne så krampade kroppen så till den milda grad att jag kunde inte räta ut mina fingrar för att ta emot min mobil. Personalen och kompisen proppsade på att ringa 112 men nä jag blev mest förbannad på deras tjat o gick ut mot bilen. Jag staplar mig halvvägs fram till bilen, då helt plötsligt blev kroppen stel som en pinne o jag drog i backen med dunder och brak. Min stackars kompis blev ju så klart liv rädd o ringde då efter ambulans.Vem var arg? Jo jag, va fan baxa in mig i bilen o åk hem. Jojo det skulle se ut det. Ambulansen kom o sen jävlar blev det åka av in mot Östersund. Kompisen hann inte pånågot vis med ambulansen trots att han körde så fort han kunde. inne på akuten så tog det tre minuter så hade dom ställt diagnosen. Jaha herr holmgren är tillbaka, ungefär så uttryckte dom sig.

Aja jag fick näringsdropp o lite piller. Dom ville hålla mig kvar. Ville jag det? Nä för i helvete jag hade ju drygt tre liter sprit kvar hemma o den kunde ju inte jag låta förfaras. Väl hemma så var det full rulle igen. Ni vet efter ett sånt där missöde är det bara att resa på sig o borsta av sig o sen ge sig på skiten igen, så resonerar jag iaf när jag är inne i missbruket. Jag levde helt enkelt efter mottot: var dag ovan jord är en bra dag.

Varför drar jag upp det här? Jo för att påminna mig själv om vart jag varit i livet och vart jag är på väg emot i mitt "nya" liv. Förstår helt ärligt inte hur i helvetes sjuk jag varit i missbruket. Så illa som jag gjort mig o min kropp så är det ett under att jag sitter vid en dator idag. Jag är inte på något vis nån värre missbrukare än någon annan. 

Vill inte verka bättre än någon annan. Men alla har vi våra personliga bottnar, min botten är kanske lite djupare ned än din eller vice versa. 

Jag har aldrig varit rädd för vad som hänt min kropp för jag har ärligt inte brytt mig. NU bryr jag mig och har tagit ansvar över mitt liv o kropp. Jag har för i helvete två underbara döttrar som ska få havsin PAPPA, inte gubben i knarkarkvarten. Mina kamrater som bryr sig om mig ska ha rätten att få umgås med JOHAN, inte alkisen i parken.

Jag nådde min botten i augusti i år. Var tvungen att lägga in mig på psyket för jag var rädd för mig själv. Jag festade på hårt en vecka o fick ideer om att jag skulle hänga mig från en bro för gick repet av så skulle jag iallafall drunkna. Så skev i huvudet blev jag efter att ha dragit i mig i snitt en liter sprit per dygn.

Vart är jag idag? Idag bor jag på ett boende för missbrukare med div problem, i mitt fall missbruk i kombination med psykisk ohälsa. Varför? jo för att jag sökte mig hit för att lyckas styra upp mitt liv innan jag dekade ner mig för djupt. Det finns fortfarande oerhörda konsekvenser kvar efter den festen, vad kommer jag att gå in på vid ett senare tillfälle.

Meningen med dagens blogginlägg är att påminna mig själv vilka oerörda konsekvenser jag utsätter mig för i missbruket, både fysiska o psykiska. 

Reflektera över vad jag har o vad jag förlorat under missbruket. Vad är mest värt? Ja det behöver man ju inte vara någon raketforskare för att räkna ut. Var verkligen den där festen värt att sätta min familj på spel? Var det värt att förlora jobbet? Hade jag kul under veckan efterråt? Svaret är genomgående ett NEJ oavsett hur jag vinklar o vänder på frågorna i mitt huvud.

Vad har jag kvar nu? Jo en sjuhelvetes uppbackning av alla i min närhet. Varför? jo för dom tror på mig lika starkt som jag tror på mig själv. Som jag skrivit tidigare: jag har VILJAN och har därför tagit BESLUTET att RESULTATET kommer att bli så sjukt bra.

Jag hoppas innerligt att många som jag känner läser det här och reflekterar över sina liv, jag vet att det finns närmre mig än vad skenet visar.

 Tänk efter mina vänner över situiationer i erat liv då ni varit med om konsekvenser pga av erat beteende, och återigen det behöver inte bero pga av ett beroende. Det kan handla om en vänskap som gått i krasch, ett förhållande spruckit på grund av att ni inte kunnat se era problem i det hela osv.

<3 <3 All kärlek till er kamrater <3 <3

Tålamod är inte en av mina starkare egenskaper. Jag har ett huvudmål och har väldigt lätt att sikta mot stjärnorna men når allt för ofta bara till trädtopparna. För mig och min situiation är det säker ett jättesteg att nå till trädtopparna men i mitt tycke är det ett misslyckande för jag siktade ju minnsan mot stjärnorna.

Jag ställer för stora krav på mig själv helt enkelt och allt handlar om att jag vill bevisa dels för mig själv men framör allt för andra att jag minnsan kan. Men när jag lyckats komma till trädtopparna så har jag i mina ögon misslyckats och har inte tålamodet att invänta nästa steg upp på stegen mot stjärnorna. Och vad slutar det med? Jo jag ger upp helt enkelt och slår på mig själv för att jag anser mig misslyckad som inte klarar av mina mål. Det i sin tur medför att jag hamnar inte på ruta noll utan ruta minus 10. Sen börjar kampen med att först o främst komma tillbaka på ruta noll vilket oftast är den största utmaningen. En stor del i den utmaningen ligger i att arbeta fram ett förtroende bland familj och vänner och det blir allt svårare för var gång jag ger upp.  

Jag vet själv om mitt problem med tålamodet men får det ändå inte att fungera vilket är jobbigt som fan.

Det jag måste lära mig är att inte försöka gå mina egna vägar, göra det jag anser vara bäst för mig själv.

Jag måste lära mig att lyssna på andra som kan det här med att hantera livet.

Att sätta upp ett huvudmål är oerhört viktigt men viktigare i den biten är att jag sätter upp delmål och lära mig att acceptera att det är så det går till i livet. Är oerhört jobbigt att inse att trots att jag är huvudrollsinnehavaren i mitt liv så klarar jag inte av att hantera livets villkor.

Har aldrig kunnat det men jag tänker kämpa som aldrig förr nu för att lära mig det.

Och jag har ett oerhört stort stöd av mina vänner som vet vem jag är och hur jag fungerar, även om dom inte vet om det så "coachar" dom mig något så otroligt mycket.

Varför skriver jag ner det här? Jo för att påminna mig själv hur viktigt det är för mig att lära mig att varje delmål är ett steg mot huvudmålet.

Jag har haft alla föruttsättningar i livet för att lyckas. Arbete,familj,boende men allt har alltid raserats pga att jag gett upp för många gånger då jag inte nåt målet.

Jag jämför mig med alla andra i samhället för mycket. Han/hon har det o ska göra si o så o då vill jag också ha det så fast jag kanske inte har föruttsättningarna just då. Och vad innebär det för mig? Jo det är ett misslyckande.

Att reflektera för mig nu när jag skrivit det här : jag måste sänka kraven på mig själv och våga börja lita på andra och ta hjälpav dom.

Tror att det finns rätt många som känner igen sig i det här och kommer säkert att kunna associera till sitt liv på något vis.

Just idag har inte varit någon bra dag för mig då mitt humör har varit en katastrof. Gått runt och varit arg och bitter hela dagen. På vad ställer jag mig själv frågan? Oavsett hur mycket jag försöker bena ut det så ser jag ingen anldning till varför jag varit det.

Men vet ni? Jag har redan bestämt mig för att morgondagen ska bli en bra dag!

Nu orkar jag inte skriva nå mer idag men forsätt följa min resa så kommer det mera 

Kärlek till er kamrater <3

Jag har i mitt missbruk insett många gånger att jag är två olika personligheter. 

När jag är nykter och drogfri sätter jag alla andra i fokus före mig själv, har någon dåligt med pengar tex så sätter jag mig gärna i dennes sitts och ger bort mina sista pengar. Medans när jag är påtänd så är det bara JAG i fokus o fan ta den som inte ställer upp för mig då, händer också rätt ofta när jag är nykter och drogfri. Vet inte hur många gånger jag ställt till det både för mig själv och andra när jag satt den sidan till. 

Det här med att vara för snäll sitter fortfarande i och det sätter oftast mig själv i svåra situiationer 

medans jag egentligen redan från början kan släppa tanken på att få någonting tillbaka. Och samma sak med mitt humör, det brinner allt för ofta uppe i mitt huvud o jag exploderar.

Jag vet inte om det är min ADHD som ställer till det när jag är nykter och drogfri eller om det är någon av mina andra diagnoser. Kan det vara ADHD tillsammans med min anti sociala personlighetsstörning? Eller min ADHD tillsammans med min bipolär typ 2? Eller är det en blandning av alla tre?? Söker svar men finner inga och ju mer jag rotar runt i det desto jobbigare blir allt. Men skulle ändå vilja bena ut det så jag kan lära mig att hantera problemen på ett annat sätt, kunna tackla livet så det blir bra. Min ADHD har varit fruktansvärt på topp dom sista månaderna, så till den milda grad att jag knappt orkar med mig själv. Livet går i full rulle från morgon till kväll och jag sitter inte still många sekunder under dygnets vakna timmar. Är oftast så uppi varv så jag inte kan varva ner när det är dags att sova. Nej då sitter jag och torr pundar med nått på rummet istället. Min anti sociala personlighetsstörning?

Ja det är väl som det är med den. I vissa perioder är jag på tok för social o skulle kunna prata ihjäl en gråsten medans i vissa perioder vill jag inte veta av någon, vill bara vara för mig själv. Men så kan det väl ändå vara för dom flesta tänker jag? Behöver ju inte vara så märkvärdigt med det? Jo det kanske det är ändå om man slår ihop det med min Bipolära diagnos? Deprimerad och stänga in sig själv utan att vilja träffa någon annan kanske inte är en sån bra kombo ändå ? Bipolär typ två: manodepressiv sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. Manisk är nått jag är i vissa perioder. Blir besatt av diverse saker så hela omvärlden försvinner runt mig o fokus ligger enbart på det jag fastnat för. Kan vara allt från en så enkel sak som att sätta upp en fönsterlampa som normalt skulle ta 5 minuter men inte för mig när jag är inne i en manisk period. Nej då går det absolut inte sätta en lagom lång sladd till den på en gång utan det måste vara en 4-5 skarvar på sladden också. Just i stunden är det inte jobbigt för mig att vara på det humöret utan då är det dom i min närhet som blir lidande för mitt beteende. Jag lider minsann inte förens efteråt när jag ser vad jag gjort och skäms för det då istället.

Deprimerad kan jag också bli men då slänger jag ner det i ryggsäcken och frågar någon hur der är med mig så är det stående svaret : "jo men det är hyfsat iaf". Det vet både jag och den som svarar inte är sant men ingen vågar ifrågasätta något mer.

Här i höstas så var jag så nere så jag var tvungen att söka hjälp på psykakuten. Utan att gå in på detaljer just för stunden så kan jag säga att jag blev ju inte hemskickad iaf. Tog en månad innan dom vågade släppa hem mig.

Vad jag kan känna att jag ångrar något oerhört är att jag inte tog chansen att göra en ADHD-utredning i unga år för det tror jag skulle ha besparat både mig och andra mycket problem. 

Nu har jag inte tagit min medicin mot adhd sedan 2011 för jag trodde ja skulle bemästra diagnosen själv men det sket sig ju med breställ. Men nu känner jag att jag måste ta itu med det och börja medicinera mot den också för jag orkar som sagt inte med mig själv vissa dagar.

Förut skämdes jag för att vara lite "annorlunda" men va fan jag har ju bara varit Johan.

Jag vet att trots att jag ställt till med en helvetes jävla massa skit så har jag lämnat många positiva och glädjande intryck i fruktansvärt mångas liv också.

Vad jag ska försöka tänka på i framtiden är att:

Vara ärlig om hur jag mår

Sluta vara för snäll

Men framför allt ska jag fortsätta vara Johan fast med mediciners hjälp kanske bara vara Johan light.

Och till er som läser försök att förstår en annan människas mående och accepterar att en person kanske inte alltid är på topp. En människa som redan mår dåligt mår inte bättre av att folk står bredvid och bagatelliserar hela situiationen. Sträck ut en hand och hjälp den som mår dåligt istället och puscha på försiktigt i rätt riktning.

Tänk efter vad ni skulle kunna göra för en människa i denna situiation.

Jag blev inget klokare av att skriva av mig idag mina vänner men det är en liten glimt ur mitt perspektiv och tankar kring det

Bifogar en bild som jag tagit från mobilen, svaret på den är vad 118800 tycker om mig ;)

Kärlek till er kamrater <3

Dom två absolut hemskaste dagarna i mitt liv var när min mor och syster dog. Min mor dog den 9/6-04 och min syster den 24/8-06. Saknaden går inte att beskriva.

Min mamma fyllde 45år den 9 maj 2004 och och dog den 9 juni 2004, alltså 45 år och en månad prick.

den dagen satt jag hemma i min lägenhet med några kompisar och spelade kort och så ringer telefonen, det var min styvfar som ringde och frågade om jag var hemma och jag hörde på honom att något var fel. Jag frågade honom på telefonen vad det var och han sa "mamma är död". Fy fan för den känslan som infann sig i min kropp då. Han sa att han var på väg för att hämta upp mig, dom få minuterna det tog för honom att hämta mig kändes som timmar. 

Jag hoppar in i hans bil och han kör iväg, det är klart att han också var chockad det var ju trots allt han som hittade henne. Vi åkte hem till mamma och där satt hon i sin soffa. Hon dog av att hon hade blodproppar i lungorna och hjärtat orkade inte. Hon såg så avslappnad ut där hon satt, jag försökte väcka henne men det gick inte. Sen kom polisen och då bröt jag ihop totalt, tårarna bara sprutade. Dagarna som följde var som i en dimma, jag hade inte tagit till mig riktigt att hon var borta. Sen efter ett tag så blev vi alla, jag och mina syskon samt styvfar uppkallade till hälsocentralen. Vi skulle få reda på dödsorsaken då obduktionen var klar,det var den jobbigaste promenaden någonsin att gå in i det rummet där läkaren satt. Läkaren var väldigt pedagogisk o förklarade lungt och sakligt att hon dog av att hon hade blodproppar i lungorna och hjärtat orkade inte med det och satt kvar med oss en stund. Sen kom det här med bouppdelningen mm och det gick hur smidigt som helst men när vi skulle tömma hennes hus ja det var jobbigt. Gå igenom alla hennes saker och för varje sak jag tog i så påminndes jag om henne, det var inte lätt. Sen blev det dags för begravning och då fick vi titta på henne innan i kistan. Det var ingen kul känsla att gå dit och veta vad som skulle ske innan för dörrarna. Men väll där så kom lugnet över mig. Det här låter nog sjukt men hon var så vacker och fin där hon låg. Känslan efteråt var helt annorlunda än när jag gick dit, det känndes så skönt att få se henne en sista gång. Ett sista hej då på nått vis.

Min mamma, den viktigaste kvinnan i mitt liv. Hon som alltid funnits där för mig. Helt plötsligt fanns hon inte där.

Min mammas högsta önskan gällande mig var att jag skulle fixa ordning på mitt liv men det lyckades jag inte med då. Men bättre sent än aldrig, nu ska jag verkligen fixa så att hennes önskan går i uppfyllelse.

Hösten 2005 satt jag häktad i Härnösand med fulla restriktioner. Det innebär att ingen telefonkontakt eller brevkontakt med omvärlden får ske. Men så helt plötsligt en dag så kom vakten med en telefon till mig och jag trodde det var min advokat. Men där i andra sidan av luren hejade min lillasyster glatt, gissa om jag blev chockad.

Ännu mera chockad blev jag när hon på sitt klämchecka sätt berättade att hon blivit akut opererad i huvudet för hon hade en tumör. Min värld rasade samman där i den lilla cellen. Sen fick jag inte prata mer med henne och ovissheten om vad som pågick runt henne och hur hon mådde tärde mera inom mig än vad själva häktnignen gjorde.

Den gången blev jag dömd till kontraktsvård i minst 12 månader. Men det struntade jag i för nu äntligen fick jag ha kontakt med min lillasyster igen. Det var så otroligt skönt att få prata med henne när jag ville.

Tänk er min lillasyster på 15 år halvsides förlamad men med världens kämparglöd. Tog körkort på moped men hon kunde ju inte gasa för hon var ju lam på den sidan, problemet löstes genom att flytta gashandtaget till andra sidan.

Att hon hade modet uppe att orka kämpa så som hon gjorde. På sommaren 2006 efter att jag kommit från sjukhuset så kom hon upp och hälsade på mig på behandlingshemmet. Jag kände på mig att hennes mående var på väg till det sämre, hon satt vid matbordet och bara föll bort. Sen ryckte hon till och var som "vanligt" igen. Vi var och badade, hon simmade på för fullt och jag stod bara och var orolig för hur det skulle sluta, halvsides förlamad och ge sig på att simma? Hon grejjade det galant. Sen åkte hon och styvfar till Gotland och jag skulle dit med behandlingshemmet

dagen efter dom åkte dit. Vi bestämde att vi skulle mötas upp i Visby men hon orkade inte. Då förstod jag allt mer o mer att nu var det nog inte länge kvar. Och det var det inte heller, hon flögs från Gotland till Östersund för vård. 

Då bekräftades mina farhågor för varför skulle dom annars inte ha flygit henne till Umeå universitets sjukhus för mera kvalificerad vår? Vi pratade varje dag hon låg på sjukhus. Hon visste inte vad hon pratade om ibland, hon fick inte fram rätt ord. Ibland kunde hon svara ketchupflaska när svaret borde ha varit att hon ätit korv och makaroner typ. Jag skulle åka ner och hälsa på henne på sjukhuset men hann inte.

Personalen kom och väckte mig  morgonen den 24/8 och sa att min pappa ville att jag skulle ringa honom. Redan där där och då visste jag, jag ville inte ringa just för att jag visste. Ringde och det var det jobbigaste samtalet någonsin.

Även fast jag visste att det skulle sluta så. Men en sån sak kan man inte förbereda sig på oavsett.

Sen kom begravningen och även henne fick jag se i kistan innan. Där låg den underbaraste ängeln någonsin med sitt blonda lockiga hår. Värmen jag kände när jag såg att hon hade sitt halsband på sig som hon fick när hon hälsade på mig där på sommaren den var otroligt varm. 

Det går inte en dag utan att jag tänker på dom och det är inte utan tårar jag skriver det här.

Jag har aldrig kunnat prata med någon om det här mer än lite flyktigt för jag inte kunnat öppna mig.

Det är en så skön känsla av att kunna skriva av mig om det.

Ni mina kamrater se till att vara rädda om era nära och kära. Såna här livsöden kan man inte styra över men man kan se till att man alltid är sams och har bra kontakt med sina nära och kära.

Kärlek till er mina kamrater <3      

BARNEN

Jag har ju bara bloggat om lite småtråkiga saker hitills men gud så mycket positivt jag varit med om oxå :)

Mina 2 döttrar finns det ingen händelse i livet som är bättre än dom två händelserna.

Som jag delat med mig om innan så missade jag ju den äldsta dotterns födelse och en period början i hennes liv pga lite fel prioriteringar men idag har vi jättebra kontakt. Vi träffas inte alls ofta med tanke på avståndet men vi pratar dagligen i telefon och har ofta videosamtal. Hon är idag 10år och väldigt medveten om min bakgrund då jag inte mörkat om mitt missbruk inför henne.

Ibland när jag varit under ytan så kan det gå ett bra tag innan vi hörs av men då berättar jag för henne vad anledningen varit så hon inte tror att det är hennes fel att jag inte ringt. 

Min andra dotters födelse var jag med om o herre jävlar vilken upplevelse. Jag med mit kontrollbehov stod där helt utan kontroll :O. Nervös som aldrig förr och gjorde väl några tafatta försök att puscha den duktiga mamman som gjorde ett dunderbra arbete. Men det var inte alls lätt o stå där o tala om för henne när hon skulle andas in eller ut och ännu svårare var att veta när jag skulle hålla henne i hand eller inte för ena sekunden skulle jag göra det och i nästa skrek hon att jag inte skulle röra henne. Och när det lilla livet kom ut i vida öppna världen vet jag inte vad som hände för då blev allt som i en dimma. Sen helt plötsligt står jag där med en sax i handen och ska klippa av navelsträngen, då var jag inte så kaxig kan jag lova och gud vilka tankar som snurrade i min hjärna då. Det var alltifrån att det skulle göra ont på den lilla tösen till att hon inte skulla kunna andas med mera. Men allt gick ju bra! Sen fick vi komma upp på BB och jag var så slut så mamman var den som fick passa upp mig med fika osv. Och nu har det snart gått två år och hon är pappas flicka och likaså den äldsta :). Det är dom två största positiva händelserna i mitt liv.

SEN SÅ ÄR DET DEN HÄR BITEN MED VÄNNER

Jag har fått ett sånt oerhört positivt stöd av vänner som jag gjort bort mig hos ett ex antal gånger och som jag aldrig trott skulle tilltala mig något mera. Människor jag bett fara åt helvete under mina rus, hota att slå ihjäl  och skjuta osv. Så sent som idag träffade jag en vän som jag inte träffat på 4,5 år. Imponerande att han fortfarande är min vän efter att jag hotat att skjuta honom! Och hans fru hade skickat med tunnbröd som dom bakat. Förstår ni hur glad jag är över att sådana människor kommer tillbaka i mitt liv?? Människor ifrån skoltiden som fortfarande finns kvar trots att jag var en plåga i skolan. Ni annar inte hur lyckligt lottad jag är som har så fina vänner!

Sen alla nya vänner som accepterar mig trots min bakgrund, allting är så posivt med vänner så det finns inte :).

Har en fd kollega som betyder mycket för mig som vän, en som jag ser upp till. Det jag gillar allra bäst med honom är att han är så rak och uppriktig, säger precis vad han tycker och tänker. Såna personer som vågar säga exakt vad dom tycker utan att linda in det och det är precis vad jag behöver i vissa lägen. 

Sen finns det en familj till som råkat ut för min vrede och tror ni inte att dom ochså finns kvar och stöttar mig??

Jojomen och det är så värdefullt för mig att människor ger mig chansen trots allt.

Jag skulle kunna sitta och rada upp en hel lista med positiva vänner :D

Men ni ska veta att alla mina vänner har sitt egna lilla positiva i mitt liv, vissa säger inget men jag vet att dom finns där.

Just nu ser jag bara positivt på livet och blickar framåt :). Och jag tror stenhårt på att allt jag gått igenom har en mening, att forma mig till den jag är idag. Jag har fruktansvärt många defekter men vet ni vad det positiva i det är? Jo att jag vet om defekterna och kan arbeta bort dom :)

Det ni kan tänka på idag är att så fort livet känns lite tungt och motigt sätt er ner och lyft fram allt som är positivt och måendet kommer att bli så mycket bättre :D

Kärlek till er mina kamrater <3 Och glöm inte bort att kramas mycket :D

Oavsett dom tidigare sakerna jag berätta om mitt liv så är det här den absolut jobbigaste historien för mig ur mitt liv.

Det är bara dom närmaste runt omkring mig som kände mig då som vet om det här.'

Jag var totalt nerdekad och saknade bostad och på nått sätt o vis hade jag lyckats få den lokala tidningen att tycka så synd om mig så dom gav mig all uppmärksamhet på mittuppslaget. Jävla snygg jag va på bilden med slitna kläder och hade nog inte duschat på en vecka. Hursom haver så ringer min telefon på en söndags förmiddag efter den artikeln och en man erbjöd mig ett rum i en lägenhet gratis, två timmar senare hade jag trixat lös pengar till bussresan dit.

Inte helt nykter kliver jag av bussen på orten dit jag skulle och blir mött av den här mannen.

När vi kommer hem till honom så börjar han bjuda på starköl, shit vilken schysst lirare tänker jag.

Dagarna flöt på o likaså ölen utför strupen. Rätt snabbt klar gjorde han för mig att han var homossexuell, ja det sket väl jag i så länge han inte rörde mig klar gjorde jag för honom. Dagarna blev till månader o för var vecka så blev jag allt mer försupen o trasig. Sen började det hända skumma saker, jag kunde vakna av att han var på väg att krypa ner i min säng men då tok det hus i helvete o han lommade iväg med outrättat ärende. Det slutade han med så småningom för tills sist så slog jag honom varje gång han närmade sig mig. Ni ska veta att under den här tiden så drack jag så hejdlöst så jag hade knappt koll på vilket årstid det var ute o han drack likaså. Sen en dag när jag "brunnit" av på soffan så händer det absolut jobbigaste. Jag vaknade av att han körde upp två fingrar i anus på mig samtidigt som han försökte suga av mig. Jag flyger upp som en fjäder och tro mig när jag säger att jag höll på att slå ihjäl honom. Min ilska fanns det ingen hej på, slog o slog tills han inte rörde sig mer. Sen kom ångesten, inte för det som han gjorde för mot mig utan för att jag trodde jag slagit ihjäl honom. Jag tog blöta handdukar o torkade av honom, släpade honom till sin säng. Bäddade ner honom. Jag tyckte helt enkelt synd om HONOM. När han väl vaknade till liv dagen efteråt så nämde varken han eller jag det som hänt dagen innan. Han såg värre ut än en trafikolycka o gnällde om att han hade ont både här o där. Jag hade oxå ont, inte fysisk men psykist, mådde så fruktansvärt illa över det som hänt men bet ihop och sa inget. Men det fanns två botemedel mot ångesten och det ena var alkoholen vilken han stod för dag ut o dag in och det andra var att stuva ner det i ryggsäcken. Dom två lösningarna tillsammans var bra då just för stunden. Till sist så orkade inte varken min kropp med allt supande eller mitt psyke det som hänt. Jag bröt ihop totalt, var ett vrak när ambulansen plockade upp mig. Där och då berättade jag vad som hänt för ambulansmännen, men ville inte att dom skulle kontakta polisen för jag var rädd att åka dit för misshandel mot den här mannen i samband med vad han gjort mot mig. Lyssnade dom på mig? Nej polisen stod redan på akuten när jag kom dit, dom ställde en par tusen frågor kändes det som. Samma dag blev han anhållen. Jag flyttade till en annan på samma ort samma dag jag kom ut från sjukhuset. Det enda som snurrade i mitt huvud var : nu är det kört Johan, nu åker du dit för grov misshandel eller ännu värre mordförsök. Blev kallade till en massa förhör och ja kunde inte längre hålla inne om vad som hänt. Puh vilken lättnad det blev. Sen kom rättegången och den var inte rolig. Allt som sagts i förhör osv togs upp och det kändes som att jag blev våldtagen en gång till psykiskt. Han dömdes tilll 15 månaders fängelse, medans jag dömdes där och då i soffan till ett livstids straff genom att måsta bära med mig den händelsen resten av mitt liv. Idag kan jag skriva om det för det får mig att lätta lite på känslan. Ingen av mina nya vänner sedan den här händelsen har jag berättat något för just för att jag skäms så oerhört över den händelsen. Nu när ni har läst det här så ställer ni er garanterat frågan om varför jag stannade kvar både när han närmade mig i sängen och när det hände i soffan. Svaret är jävligt enkelt. Jag var så trasig och nere på botten så varje dag jag fick lägga mig i en varm säng och vakna upp till obegränsatt med alkohol var som himmelriket och någonstans där i min sjukdom så blundade jag för det som hände. Det har hänt att folk i min närhet råkat se tingsrättens dom mot honom men jag har förnekat att det verkligen var så det gick till och hittat på andra versioner för jag skämts så oerhört mycket. Idag känner jag mig beredd att möta mina känslor runt den här peroiden i mitt liv och jag inser att det var inte mitt fel det som hände. 

Men här ser jag också vad beroendet gjort med mig. Jag var helt i alkoholens klor och därför förnekade jag allt som hände för jag fick ju trots allt gratis alkohol varje dag. Jag inser oxå hur illa jag gjort mig själv rent psykiskt som hållt det här inom mig utan att pratat med någon om det tidigare.

Det är inte utan att jag fäller en tår som jag delar med mig av det här. Och jag inser också att jag blottar hela mitt liv genom denna bloggen men vet ni? Jag skäms inte ett dugg över att jag gör det för det hjälper mig något oerhört att skriva av mig. Visst jag skulle kunna och sitta och skriva ett dokumet på min dator som ingen får läsa men det känns så oerhört viktigt för mig att flera får läsa hur sjukt ett liv i beroende kan vara.

Mitt beroende satte mig i den mest jävliga situiation en människa kan råka ut för, kille som tjej.

och allt för många tar på sig skulden precis så som jag gjort men nu känner jag mig mogen att bearbeta det som hänt. Det är inte alla som kan det och jag lider med dom.

Vad kan jag lära mig av det här? Jo att våga erkänna för mig själv vad som hänt i mitt liv och vara ärlig mot dom i min närhet om vad som hänt i mitt liv. Jag behöver inte skämmas för just den här händelsen för det var inte mitt fel.

Vad kan ni som läser lära er av den här berättelsen? Det kan vara vilken händelse som helst i erat liv där ni tagit på er skulden men det egentligen inte är erat fel. Rannsaka era liv och ni komme att hitta tillfällen i era liv som ni borde bearbeta för det var trots allt inte erat fel.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=2897404

Kärlek till er mina vänner <3

Nu ska ni få läsa om hur jag funkade när jag blev pappa för första gången.

Det va den 29 juli 2003 som mitt första barn kom till världen och det var en av mina positivaste händelser i mitt liv men likaförbannat fick jag till det så till den milda grad att det samtidigt blev en negativ period i mitt liv.

Absolut inte mitt barn för hon är än idag en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv, likafullt som att min andra dotter oxå är det.

Men just åren 2002-2004 var riktigt jobbiga år för mig med flera. Vill inte gå in på några djupare detaljer som rör andra av respekt för dom, det är mig det handlar om.

Jag bodde i Myrviken 2002 till våren 2003 då jag en kväll kom på att jag ville flytta hem till Strömsund o det tog väl knappt en vecka så satt jag i Strömsund. Inflyttningsfest hörde ju till så klart jag oxå skulle ha en sån och det blev det med dunder o brak, fest i tre-fyra dagar med kompisar från bygden. Bodde sambo då med en som fick lida något oerhört pga mitt liv och leverne. Men det insåg jag inte där o då. Hur som haver så bestämde jag mig för att skärpa till mig där i april-maj nångång 2003. Fick jobb som maskinförare på en bondgård o det passade mig alla tiders tyckte jag.

Dels för att jag fick jobba obegränsat, det vill säga hur mycket jag ville. Dels för att jag höll mig på mattan enligt min syn på saken. Jag jobbade 15-16 timmar per dag sju dagar i veckan,kom hem sent åt o sov o drog tidigt på morgonen. Alla tiders, ni vet nu jävlar kunde skvallertackorna på byn hålla käften för nu jobbade jag. Men det var ju inte så bra som jag ansåg att det var tyvärr. Ni vet jag "älskade" jobbet så pass mycket att när vi väl var där på BB så lessna jag för det hände ju inget så jag gjorde som så att jag bad min chef hämta upp mig så jag kunde åka o jobba istället. Hade ingen som helst tanke på att vara där och stötta den blivande modern utan det fick min mor göra istället. Så här efteråt så har jag mått så fruktansvärt dåligt över det beslutet men samtidigt kommit till insikt om att jag måste släppa det o gå vidare.

Men åter till jobbet. jag valde alltå att jobba istället för att vara hemma med mitt nyfödda barn o dåvarabde sambo. Varför? Jo för jag höll mig nykter när jag jobbade som jag gjorde. Sen va fan alla dricker ju när det är löningshelg så resonerade jag. Kruxet var ju bara det att alla nadra drack EN kväll medans jag drack väl en tre-fyra dar, att jag missade två-tre arbetsdagar efter en löningshelg gjorde inget för chefen var så nöjd med mitt arbete och mina arbetstimmar så mitt drickande kom aldrig på tal. Kontentan av det hela blev att jag var ju aldrig med min dotter det första året. Jobbade jag inte så var jag på partaj någonstans. hon o modern såg ju aldrig till mig o var det nångång dom såg mig så var jag alltid full. En full Johan på den tiden var en aggresiv Johan o allt som oftast hände det en massa otrevligheter som alla i min närhet blev drabbade av. Jaja min plan efter varje fylla var att om jag jobbade ännu mera så då höll jag mig ju nykter o då fanns det ju inget problem. Sagt och gjort, jag hoppade över att vara ledig på lönehelgerna oxå. Allt jag gjorde var bara att jobba jobba jobba. Hur länge tror ni jag stod pall för det? Kroppen o psyket kraschade ju så klart. Men det löste jag på ett sätt som var direkt livsfarlig, jag började ju så klart att självmedicinera mig med spriten samtidigt som jag jobbade. Tänk er vilken fara jag var i trafiken. En tarktor på flera ton med ett lastbilssläp bakom fulllastat med höbalar, det blev många ton som fyllestyrdes efter vägarna det. Så här i efterhand så inser jag ju att jag bytte ut mitt ena missbruk mott ett arbete som blev mitt missbruk. "Lätt att vara efterklok din dumme" fan tänker jag rätt så ofta. Men att jag i princip missade första åren med min dotter har sagt såna fruktansvärda spår i mig så det går inte att beskriva.

Ni vet som liten fick jag lära mig av min "pappa" att en man gråter inte och det har jag annamat hela livet men nu när jag tänker tillbaka på livet så gråter jag rätt ofta faktiskt, dock aldrig så att nåon ser. Är fortfarande tabu för mig att prata om känslor. det är just därför jag skriver om dom istället.  Men någonting som jag lärt mig av den här historien är att man kan missbruka på så många olika sätt o vis och att jag är inte unik på något sätt o vis.

Däremot så är jag nog kanska unik som vågar skriva så öppet o dela med mig om mina känslor så pass öppet och ärligt.

Som sagt mitt syfte med bloggen är att få skriva av mig men samtidigt känner jag att ju fler jag når ut till detso fler får en chans att läsa och kanske reflektera över sina egna liv. Sen mina vänner finns det saker som jag vill skriva om men det gör jag inte för att det är andra inblandade o jag vill inte dra in någon i min blögg som kanske blir drabbade på ett negativt sätt.

Sen Måste jag berätta en otroligt rolig sak och det är att ikväll ringde en god vän till mig för hans fru undrade om hon fick visa min blogg för sina kollegor inom myndigheterna. Kul för mig att få sådan puff i ryggen att någon blivit så pass intresserad av mitt blog inlägg att hon vill visa upp det för sina kollegor.

Åter till dagens fundering.

Kan man verkligen välja bort sin familj för ett arbete eller missbruk?

Ja det kan man uppenbarligen och jag vet flera stycken i min närhet som gör samma sak, dom har dock inget annat missbruk än att dom missbrukar arbete, sport osv framför sin familj. Har en vän, en egen företagare som jobbade"bort" två förhållanden. han valde att sälja sin firma för han var less på att ha det så i sitt liv.

Men i dagens samhälle är det total tabu att diskutera sånt med vänner osv, allt ska vara så jävla perfekt utåt medans familjen sliter med att vara just en familj. Hellre skiljer sig människor istället för att bearbeta problemen.

Jag är inge bättre, jag har kraschat två stycken förhållanden på grund av mitt beteende och på grund av att jag kan inte prata om varken känslor eller problem. Nä stuva ner skiten i din ryggsäck johan så blir allt bra, så tänker jag. Sen att andra människor har viljan att diskutera både känslor o problem det blundar jag för.

Vad ska jag bli bättre på?

Jo jag ska bli bättre på att lyssna på andra och försöka våga släppa på känslorna och öppna mig mera verbalt. Det kommer att ta tid men viljan finns o jag har betämt mig för att det ska bli bättre.

Ställ dig frågan vad du ska bli bättre på vet ja :p

Jag hoppas det här väcker lite tankar hos er som läser också o tycker ni att det är värt det så dela mer än gärna.

För mig har det här varit en skön känsla att få dela den här berättelsen ur mitt liv med er iaf

kärlek mina vänner <3