Nä just det jag har inte bloggat på ett bra tag :/. Men jag har haft så fullt upp med livet så jag har inte hunnit.

Sen sist så har det varit möten på olika myndigheter varje dag vilket har tagit orken ifån mig på kvällarna MEN det har lett till en massa positiva saker. Jag har lägenhet på gång, lite oklart när bara. Men det känns oerhört skönt att veta att bollen är i rullning iaf. Jag har även börjat arbetsträna under veckan här o det är så skönt och roligt att få komma ut på nått vettigt om dagarna. Så livet rullar på i full fart framåt och varför gör det det då? Jo för jag har släppt saker som jag inte kan påverka och lyssnar på andras åsikter och ideer, hade det varit för inte allt för länge sen så skulle precis ALLT ha varit på mitt vis och enligt mina ideer o det har jag ju sett hur bra det slutat. Har ju alltid slutat i en katastrof på ett eller annat sätt. Nu när jag har släppt kontrollen över dessa saker och ger det tid så kommer lösninarna en o en eftersom. I övrigt så mår jag toppen bra nu :). I helgen ska jag vara med Mitt minsta hjärta hela helgen o hitta på en massa bus, ska bli jätte roligt. Skriver mera till veckan

Min självkänsla den har alltid varit i botten oavsett vad det än handlat om. Men självförtroendet har det aldrig varit fel på! Jag har alltid sett ner på mig själv och jämfört mig med andra och tyckt dom varit så mycket bättre än mig. Slagit på mig själv helt enkelt. Spelar ingen roll hur mycket beröm jag fått för saker och ting så har det ofta känts som att det mest har blivit sagt för att dom vill inte såra mig, sagt det bara för att vara snälla mot mig. Det är så fruktansvärt lätt för mig att trycka ner mig själv men jag börjar lyckas bryta den trenden. Har  alltid tänkt när människor säger "Johan helvete vad bra du gjorde det här" att bra o bra? Har ju garanterat kunnat göras bättre! Så har jag känt enda sen jag började första klass och ju äldre jag blev o skolåren tickade iväg så kände jag mig alltid utanför endast av den anledningen att alla andra var så mycket bättre än mig i skolan. Till sist gav jag upp det här med skolan och skolkade mer än jag var på lektionerna. Efter nionde klass så gick jag ett år på individuella programmet på gymnasiet. Det innebar praktik 4 dagar i veckan och skola 1 dag i veckan.

Fixade jag den där 1 dagen i skolan?  Nä det var roligare på praktiken så jag struntade i skolan även då.

Och där under praktiken växte mitt självförtroende fram. Jag hade aldrigt suttit i en hjullastare innan jag började min praktik där på åkeriet men första dagen så blev jag placerad i en sån. Jag stammade fram lite nervöst "jag kan inte" varpå åkeriägaren sa "jag kunde inte heller första gången" och sen gick han in och drack kaffe. Herre min skapare vad jag var nervös! Jag fick "leka" runt i den maskinen en hel dag där på gården men tanken fanns där "tänkt om jag gjort fel nu?".

Jag minns det så väl. Dagen efter hade det snöat och när jag kom till praktiken så sa min chef "åk dit o dit o röj snö"

Jojo men då steg självförtroendet till max. Inga problem alls det fixar jag serru. Drog iväg och gjorde exakt vad jag skulle och fick så mycket bra kritik för det jag hade gjort så jag nästan skämdes. Men så kom känslan "klart han är snäll mot praktikanten" och "det hade ju nån annan gjort bättre" . Men på något vis så stannade självförtroendet kvar trots att själv känslan återigen dök till botten. Det gick så bra för mig på åkeriet så jag fick köra snöröjningen hela vintern! ! 16år och ett sånt stort ansvar? Klart att jag kände mig säker på det jag gjorde.

Sen efter det året så gjorde jag ett försök att gå en gymnasielinje men det gick ju också åt helvete. Tankarna kom "men för fan fixar jag inte ens att gå i skolan??". När såna tankar kom då kände jag mig helt misslyckad.

Men självförtroendet var det inget fel på. Då började jag som maskinförare på en bondgård istället, köra maskin det visste jag att jag kunde! Jag körde i princip dygnet runt och visste att nu gjorde jag det bra! Där och då kände jag att jag är ju världsmästare på det här med maskinkörning. Men sen så när jag väl klivit ur en maskin för dagen och skulle gå och sova så kom tankarna återigen på att jag kunde nog ha gjort bättre.  Men för varje dag, varje år så har mitt självförtroende bara växt och växt. För trots att jag missbrukat så har jag hunnit arbeta en jävla massa också!

Jag har arbeta inom det mesta faktiskt dock har maskiner alltid legat mig närmast hjärtat när det gäller arbete.

och idagens läge så spelar det ingen roll om jag gjort en sak tidigare eller om det är första gången jag ska göra något så är svaret givet "klart jag kan fixa det där". På mitt senaste jobb på ett måleri så frågade min chef om jag kunde byta packningar i en färgspruta, inna jag ens hann tänka så kom svaret "fixar den jag". Tjoho? Jag som knappt visste vad en färgspruta var för något! Vad hade jag nu tagit på mig? Sagt och gjort så  börjar jag på att meka på med den där och jag fixade det ju! Den fungerade utan problem och nästan lite kaxigt stövlade jag in på chefens kontor och sa nästan ännu kaxigare "nu fungerar den utan problem". Då var jag så stolt så jag höll på att spricka kan jag lova MEN så kom självkänslan in i bilden återigen. "Hade någon som kunde det där gjort det så hade det inte tagit så lång tid" osv. 

Men har fått höra nu sen jag slutade där av en god vän som jobbar på samma ställe att chefen var mäkta imponerad av att jag fixade det och att han egentligen inte trott att jag skulle grejja det. Av att få höra det i efterhand så är jag ännu mera självsäker på att jag kan, jag KAN saker! Jag fixar det jag tar mig för! Men han trodde ju egentligen inte att jag skulle fixa det och det drog ju så klart ner min självkänsla. 

Mitt självförtroende är så starkt så det är något så helt otroligt samtidigt som min självkänsla är så svag.

Men en sak är säker att jag har då hunnit med att jobba så mycket inom olika områden trots mitt missbruk så jag anser mig själv kunna mycket om mycket! Så så pass mycket vet jag att jag kan om jag vill men det är självkänslan som ställer tilll det. Att aldrig vara nöjd med mig själv. Letar alltid fel på det jag gjort och gör så klart lyckas jag finna fel även fast det inte är fel! 

Vad ska jag tänka på? Jo att sluta ställa krav på mig själv hela tiden och faktiskt nöja mig med det jag åstakommer.

Jag kan ju så himla mycket så varför inte nöja mig med det och se allt bra jag gör/gjort? Puscha upp min självkänsla så blir det alla tiders. Då blir jag killen med så stort självförtroende och är världsmästare på allt och är jävligt stolt över det jag gör ;) hahaha

Nu när jag tänker efter så är det helt otroligt vad mycket jag har att vara stolt över och som jag verkligen borde ta som hjälp till att puscha upp självkänlan med!

Och jag är lång ifrån ensammen om att känna så här. Det vet jag 

Kärlek till er kamrater <3

o tycker ni det är läsvärt så dela vidare

Jag har inte mått bra på sistone, jag har mått skit rent ut sagt. Har jag visat det för någon? Nej jag har varit clownen Johan i vanlig ordning. 

Från människor i min närhet som är oroliga för mig och mitt mående har jag ofta fått frågorna "hur mår du?" och "hur är det?"utav, svaret har alltid varit "jo fan det är bra" på ett glatt och klämkäckt vis. Fast inombords har jag gråtit och vill egentligen bara skrika rakt ut "hjälp mig!". Faktum är att jag på sistone har börjat gråta öppet utan "anledning". Utan anledning? Anledningen är ju för i bövelen att jag inte mår bra! Att be om hjälp? Nej jag är för feg för att göra det samtidigt som jag känner att jag inte vill vara " i vägen" och "ta" upp andras tid.  

Får också ofta frågan : "vill du komma ut och vara med oss?". Jag har 100 anledningar till varför måste tacka nej men 10.000 till varför jag borde tacka ja. Men nej alltid har jag fullt upp med tvätten eller städning och ofta så "har" jag slumrat till och missat telefonsamtalet eller meddelandet. Och så fort det blir jobbigt i ett telefonsamtal så säger jag alltid "vi hörs sen, jag måste fixa en sak" osv. Vem förlorar på det? Jo jag såklart!

Och innerst inne så vet jag att det är för att jag är rädd för att ta itu med mina olika känslor som gör att jag inte ber om hjälp. Nej istället så sluter jag mig som en mussla och tillåter mig själv att må sämre och sämre för var dag som går. Skulle det finnas en OS-gren i  dumhet så skulle jag ta mig fan sopa hem både guldet, silvret o bronset!

Jag är ju så dum gentemot mig själv så jag blir ju förbannad bara jag tänker på det.

Men varför mår jag som jag gör? Jo dels så sitter mycket kvar i mitt psyket efter min psykiska kraschlandning i höstas då jag hamnade på psyket men sen är det mycket andra olika yttre faktorer.

Faktorer som jag inte kan påverka på någotvis hur gärna jag skulle vilja göra det.

Tex jag lånade ut 2500kr med löftet att jag skulle få tillbaka dom inom 24 timmar till en som jag trodde jag kunde lita på. Har gått tre veckor nu och inte sett röken av varken pengarna eller personen i fråga.

Kan jag påverka det? Inte ett dugg! Vad kan jag göra för att jag inte ska må dåligt över det?

Jo släppa saken och inse att jag blev blåst, gilla läget och gå vidare i livet. Har dock lärt mig att aldrig mera låna ut pengar iaf.

Har haft en fråga i mitt huvud hela vintern som ätit upp mig innifrån, fick svar för drygt en vecka sen.

Ett svar som jag egentligen redan visste men det var det jobbigaste svaret jag varit med om.

Visste men ändå så slog det ner som en blixt ifrån en klarblå himmel.

Kan jag påverka svaret? Nej det kan jag inte oavsett hur mycket jag skulle vilja det. Samma lika medicin där, släppa saken och gå vidare för att nå målet om att må bra.

Har en massa faktorer jag skulle kunna skriva upp.

Att släppa saker och våga be om hjälp det är vad jag måste göra. Ja jag vet det i teorin iaf men när det kommer till att omvandla det till praktiken så dyker clownen inom mig upp i vanlig ordning. Och allt är för att jag är rädd att möta mina känslor. Kan jag inte jobba mot målet som är att må bra kommer jag aldrig att mäkta med att nå mina andra mål. 

Mina andra mål skrev jag. Ja jag har insett att jag måste sätta upp delmål för att kunna ta mig ända fram till mållinjen. Jag måste ha rimliga delmål, mål som jag kan klara av att uppnå just för stunden. Jag har alltid siktat mot stjärnorna men bara nått trädtopparna vilket jag då ansett har varit ett misslyckande och genast börja slå på mig själv och trycka ner mig själv så jag mått ännu sämre.

Okey vad är det egentligen jag ska göra? Jo jag ska släppa saker som jag inte kan påverka MEN framför allt våga be om hjälp och våga ta emot hjälpen som faktiskt redan finns där.

Kom ihåg Johan att det är inte vad du varit som räknas utan det som räknas är vad du är på väg att bli!

Jag kommer att kunna prata om alla mina känslor bara jag vågar släppa garden, garden dels gentemot mig själv men också inför andra som faktiskt bryr sig och vill mitt bästa.

Men just nu så tänker jag på en sak som jag en gång sa till en vän "Var dag ovan gjord är en bra dag"

Och som vanligt: Kärlek till er kamrater <3

Och till er som tycker att jag skriver något intressant och läsvärt nån gång får mer än gärna dela vidare

Tjingeling 

Jag stör mig nå jävulskt på att folk som kallar sig mina "vänner" aldrig hör av sig till mig.

Jag försöker ta kontakt med dom och trots att jag ser på tex Facebook att dom läst mina meddelanden så får jag inget svar. Nej istället så smyger dom runt som några ugglor i mossen och frågar andra om hur det är med mig och hur det går för mig. Jag vet att såna människor inte ska få stjäla min energi men kan ändå inte låta bli.

Men är dom verkligen mina vänner eller? Människor som jag sett som mina vänner och tyckt om?

Nej dom är ju uppenbarligen inte det! Jag har ett fåtal riktiga kamrater men sen trodde jag att jag hade flera vänner än jag uppenbarligen har. 

Och för att stilla folkets nyfikenhet runtomkring mig just nu så ser det ut så här:

Som alla säkert redan vet så hände det saker i höstas som gjorde att jag la in mig själv på psyket då jag var riktigt rädd för mina dystra tankar.

Sen dess går jag på medicinering och måendet är så pass på topp nu så jag ska plocka bort medecinen.

Väl ute från psyket så flyttade jag hit till ett ställe som heter rättarbostaden, ett stödboende för personer med dubbeldiagnoser.

Vi som bor här sköter oss i det stora hela helt själva men det finns tillgång till personal dygnet runt.

Vi kommer och går som vi vill.

Trivs riktigt bra här må jag säga.

Är just nu sjukskriven för mitt mående men ska börja arbetsträna i mars vilket jag ser fram emot något oerhört, att få komma igång med vardagsrutiner. Känna att jag gör någon nytta iaf

Målet är att flytta till en egen lägenhet MEN jag vill inte stressa till det målet då jag inte mår riktigt hundra än.

Måste satsa på att bli "hel" först

I övrigt så går jag på program just nu för att färska upp minnet lite om hur och varför jag ska göra saker för att inte hamna i skiten igen.

Min fettlever den ser det inte bra ut med men det håller jag på att åtgärda genom att banta.

Ja ungefär ser mitt liv ut för tillfället så nu slipper ni springa runt bakom ryggen på mig och tissla och tassla.

Men återigen till det här med vänskapen. Har folk under vissa perioder och situiationer umgåts med mig för att dom känt sig "tvungna" eller är det för att jag börjat berätta så öppet och ärligt om mitt liv? Ja det vet ju inte jag förstår utan det kan ju bara dom svara på. Som sagt jag borde inte låta dom ta min energi men jag blir uppriktigt ledsen av att det är som det är.

Borde jag skämmas för att jag blottar mitt liv så som jag gör? I helvete heller att jag ska! Jag är stolt över vem jag är och vad jag varit det är en annan sak. Jag bloggar för att kunna berabeta saker på mitt sätt

                                        SEN MINA BARN

För att klargöra så favoritiserar jag inget av mina barn framför den andre.

Att det sedan har blivit mycket bilder och saker upplagda på Facebook där det handlar om den yngsta så har det en fullt naturlig anlednig. Vi har bott tillsammans och träffas just nu väldigt ofta så därav att det syns och hörs mest om henne. Men nu har jag även städat bort alla bilder på henne där så det inte uppfattas som att hon är min favorit. Den äldsta bor uppe i Skelleftehamn och vi träffas tyvärr inte så ofta som jag vill med tanke på avståndet och ekonomin. Men som sagt jag älskar båda mina barn mer än allt annat på den här jorden och dom är mitt allt

Så slipper folk fundera på den saken också

Sen så har jag haft så fullt upp i mitt huvud dom senaste veckorna så jag har inte orkat blogga

Men imorgon tänker jag blogga om min skolgång och reflektera lite över den

Kärlek till er kamrater <3

Ja det är en jobbig sak att tänka på det med.

Alltid när jag varit i missbruket så har jag blivit totalt skogstokig när nån käftat emot eller så.

Ibland behövdes inte ens det, det kunde räcka att någon tittade på mig och jag uppfattade det som något helt annat.

Ungefär "vad glor den fan på" och sen exploderade jag och det fanns inga begränsningar för min ilska. När jag tänker på dom stunderna så blir jag rädd över hur jag betedde mig såna gånger. 

Jag minns en händelse extra mycket och som jag tänker på ofta.

Jag satt vid köksbordet i en lägenhet när det kom in en kille och direkt började käfta. Jag flög direkt upp från stolen och tog tag i honom och skickade in honom i ytterdörren där han slog sönder rutan som satt i dörren med sitt huvud, blodet rann från hans bakhuvud. Jag går fram och drar på honom en knytnäve och stampar allt jag kan med min fot rakt över hans ansikte två gånger. Sen gick jag och satte mig vid köksbordet igen och fortsatte prata med dom andra kring bordet som om inget hänt, kvar i hallen låg killen och bara väste när han andades och rosslade. Dom andra i lägenhet sa förskräck "Fan Johan du hade nog ihjäl han". Brydde jag mig? Inte ett smack heller. Inte just då men när det gått ett tag och han fortfarande låg kvar då kom känslorna. Rädslan och ångesten för tänk om jag verkligen hade ihjäl honom. Ingen annan vågade sig ut i hallen men jag gick dit och puh han levde där i blodpölen! Jag hjälpte honom upp och in på badrummet och fixade ett bandage med ett sönderrivet lakan runt hans huvud. Hjälpte honom in i köket och väl där berättade han för oss andra som var där att han vågade inte röra på sig eller ropa på hjälp för han var livrädd för mig och om jag skulle komma tillbaka.  

Jag bara ryser när jag tänker på det. Och om jag bara kunde förstå vart all min ilska kom ifrån? Jag har försökt få svar på det på alla sätt och vis men aldrig kommit fram till något. Efter varje våldsinslag så har jag mått så fruktansvärt dåligt över mitt beteende och det har inte varit några lätta tankar och känslor att handskas med då vill jag lova! 

Tack och lov så har jag i dagsläget lärt mig att gå undan i situiationer som triggar igång mitt humör, till och med lärt mig att säga till min omgivning om jag blir irriterad och stör mig på något så dom kan hjälpa mig att se på problemet från en annan synvinkel. Jag har helt enkelt vågat be om hjälp även fast när jag talar om för dom hur jag känner och tycker inte förstår att det är just hälp jag ber om då. Hjälp att kunna hålla mig lugn, att förstå mig på problemen på ett annat sätt. Jag kan inte säga att jag är lugn och trygg och harmonisk i dagsläget men en bra bit på väg iaf och tack vare att jag ber om hjälp så blir det stora framsteg.

IDAG KAN OCH TÖRS JAG STÅ UPP RAKRYGGAD FÖR VEM JAG ÄR OCH HAR VARIT!!

I mitt förra blogginlägg så bloggade jag om hur det kunde komma sig att människor inte hjälpte mig istället för att baktala mig.

Mitt humör när jag varit inne i missbruket har så klart ställt till det när det gäller den biten. 

Men vad dom inte visste var att det i missbruket som jag exploderade så där och blev totalt galen MEN jag tror att hade EN människa vågat räcka ut en hand när jag varit ren från drogerna så hade den personen rätt snabbt sätt att jag är egentligen världens snällaste Johan. Men på ett sätt så förstår jag dom, att dom inte vågade ta steget och hjälpa. Men jag är övertygad att om människor slutar att vara så dömmande så ser dom ganska snart skillnaden på en person som är påtänd och personen när personen är ren från droger. 

Ngående mina funderingar kring mitt humör och vart det kommer från så börjar jag att fundera på om jag egentligen inte har någon ytterligare diagnos som ställer till det för mig. 

För känslor överlag är ett stort problem hos mig. Enda känslor jag kan visa är när jag är glad och är lite av en pajjas eller så att jag är arg/irriterad. Kan så klart visa känslor om jag gillar en människa eller älskar någon också men att visa att jag är ledsen, nä den biten finns inte hos mig.Längst där inne så har det alltid funnits/finns en rädd och ledsen Johan men är det har aldrig fungerat att släppa loss känslorna. Det är så illa att jag kan till och med räkna upp dom gånger jag varit öppet med att jag har varit ledsen. Givetvis när min mor och syster dog sen när en mycket god kompis dog för snart två år sen.

Sista gången jag som jag verkligen var liten och rädd var i slutet på augusti -13 när jag la in mig på psyket för jag var rädd för mitt liv då jag hade långt gångna planer att ta mitt liv. Tanken på hur,var och när jag skulle gå tillväga bara växte sig starkare o starkare för var dag. Idag är jag glad att jag vågade ta steget att be om hjälp för annars hade det nog mina tankar blivit verklighet. Och det är en påminnelse till mig själv att jag är värdefull och älskad för den jag är som jag skriver om det. Att verkligen kunna läsa det om och om igen för att stärka mig själv.

Och under den resans gång så har det funnits/finns en människa vid min sida som hjälpt och stöttat mig något så oerhört mycket, jag finner inte ord för hur tacksam jag är för att den personen fanns/finns med i mitt liv som en trygg och stabil stöttepelare. 

Nä mina kamrater och övrigt folk nu får det räcka för idag och försöka bearbeta lite av det ni just läst om 

Kärlek till er kamrater <3

Jag har fått 11 domar totalt i tingsrätten. Varje dom har då innehållit en 5-6 åtalspunkter vilka då bakas ihop till en dom. Dom flesta åtalspunkterna har varit våldsbrott men även en hel del punkter på bla grovstöld, olovliga körningar osv.

Men att få en dom i tingsrätten är en enorm skillnad gentemot samhällets dom emot en. Tingsrättens dom försvinner ur systemet efter ett ex antal år, det gör inte samhällets dom. Nej i dom flestas ögon så är man en gång dömd så är man alltid dömd och den domen är den tyngsta att bära på. Människor har så fruktansvärt lätt för att dömma varandra. Samma människor som dömmer ut en för att man är missbrukare och tjyv. Men är dom beredda att ge en missbrukare chansen att komma tillbaka i samhället?

Nej det kan jag lova att det är inte många. Hur tänker då dessa människor funderar jag ofta på men jag kan inte förstå.

Vad hände med mig när jag inte fick chansen i samhället? Jo jag fortsatte ju att missbruka och begå nya brott så klart för där bland mina "vänner" var jag alltid välkommen och hade en "identidet". Men det var ju egentligen inte jag, nej det var ju en missbrukande Johan som egentligen inte hade någon identidet utan allt var ju som i en falsk värld.

Jag funderar ofta på vad som hänt om jag fått den där praktikplasten jag sökte, hur skulle mitt liv ha sett ut om jag fått den chansen? Det vet jag ju givetvis inte, varken då eller nu. Hur skulle det ha sett ut om folket släppt på garden och vågat släppa in mig i någon slags gemenskap då jag hade min drogfria perioder som kanske gjort att känt mig nöjdmed tillvaron och låtit bli att gå tillbaka till missbruket? Samma sak där det vet jag inte. Men jag tror ändå någonstans att livet sett lite annorlunda ut faktiskt. Jag kanske hade lyckats ta mig tillbaka tidigare in i samhället. Människor resonerar "han har gjort så många behandlingar men han fixar det ju inte ändå, varför ska vi satsa ännu mera på honom?". Vart ligger egentligen problemet att jag inte fixat ett drogfritt liv? Helt klart på min egna förmåga att klara av det men en stor del av problemen har varit då jag kommit ut från en behandling. Då när jag är "färdig behandlad" då står jag där återigen utan att få chansen till en praktikplats/arbete, jag står fortfarande där utan att få komma in i en gemenskap. Men ändå förstår inte folket vart problemet ligger. 

Jag kan absolut inte lägga över skulden på någon annan att jag fortsatt i samma gamla fotspår men om alla tog ett större ansvar och istället stöttat mig o flera med mig istället för att döma ut oss så hade det varit en stor hjälp.

Känslan av att gå in på ett fik där jag bodde och känna allas dömmande blickar det var inte lätt.

Men jag visade aldrig att det var jobbigt för mig, nej den glädjen skulle dom inte få.

Men allt tror jag handlar om rädsla från deras sida, dom vågar helt enkelt inte. Dels är dom rädda för mig o vad jag gjort när jag varit påverkad och dels är dom rädda för vad ders vänner ska tycka om dom sträcker ut en hjälpande hand. Men nu är det som det är med den saken, jag kan aldrig ändra på en människa men jag kan ändra på mig själv. Samtidigt är jag på ett vis fruktansvärt glad att det sett ut som det gjort. Jag har trots mitt leverne fått två underbara döttrar som betyder allt för mig, Jag har fått mycket bra vänner senaste åren. Jag har flyttat till Uppsala där jag är en i mängden, ingen som tittar snett på mig. Jag har en identitet, jag är Johan

Men jag håller sakta men säkert på att bygga upp den också. Jag har inte kommit fram till vad ja har för fritidsintressen tex för jag har aldrig haft något fritidsintresse under mitt vuxna liv. Men för varje dag som går blir jag starkare i mig själv. 

Men en tankeställare  tiller som läser.

Har du rätt att dömma någon annan?

Vad gör du för att hjälpa såna som mig ?

Men framför allt hur ser det ut bland din släkt och vänner?.

Är bron alltid så väl sopad som dom ger sken av?

All kärlek till er Kamrater <3

Ja behandlingar har jag gjort en hel utav. Har jag varit motiverad? Svar nej. Jag har gjort behandlingar för alla andras skull, aldrig för min egna skull. Anledningarna till att jag gjort så är för att komma undan lvm och anstalter.

När jag har blivit dömd för något så har jag alltid sagt att jag vill ha kontraktsvård bara för att jag viljat slippa sitta i fängelse och när socialen börjat hota med lvm så har jag frivilligt gjort behandling på några månader för att slippa hotet om lvm. Har det gett mig något? Nej inte ett smack faktiskt och det är ju inte så knepigt när inte motivationen funnits där. Näst sista gången jag dömdes för något så var det rån och då var det kört med att komma undan med kontraktsvård, det blev fängelse i 24månader. Jag sökte mig då till en behandlingsanstalt men någon behandling fanns inte i någon större utsträckning faktiskt. Trivdes jag med att sitta i fängelse? Nej det kan jag ju inte påstå att jag gjorde, jag med mitt humör hamnade rätt ofta i bråk. Det var rätt jobbigt men jag höll mig till dom som jag kom överens med. Sen efter fängelsestraffet så kom motivationen krypande sakta med säkert. Men motivationen har svikit mig emellanåt och jag har tagit några snesteg. Jag kan ibland fundera på varför inte mina barn har varit en drivkraft nog att bryta mitt destruktiva mönster för mina barn är mitt allt. Men drogberoendet är en sån stark sjukdom så jag har inte mäktat med att stå emot. Sen har jag insett att jag kan inte vara drogfri för barnens skull för då skulle jag inte vara en bra pappa då jag inte kan vara drogfri pga någon annan. Jag måste vara drogfri för min egen skull och bli hel som människa för att kunna fungera bra som pappa. Låter väldigt dumt när jag läser vad jag skriver om mina barn och min papparoll men jag vet vad jag menar iaf.

I somras tog jag 4-5 snesteg och det finns konsekvenser kvar efter det.

Var det värt det? Nej verkligen inte. Men innan jag hamnade i ett djupt missbruk igen så sökte jag hjälp.

Ställer mig frågan : Varför sökte jag hjälp? Jo jag sökte hjälp för jag ville inte tillbaka dit jag en gång varit och den motivationen är så stark nu så jag är verkligen på gång ! 

Jag ska nu påbörja en ett års lång behandling. Ruskigt mycket tycker jag att det låter som helt plötsligt men behandlingen är på lite rygt två timmar i veckan så det är inte så mycket egentligen. Och varje minut jag lägger ner på mig själv är en ren investering i mitt liv. Jag är så glad nu för att jag lärt mig att se saker ur ett annat perspektiv och tar beslut som är positiva för mig. Är så nöjd över mig själv att jag verkligen tog beslutet att söka vård innan jag spårade ur igen för hade jag det så hade jag nog inte gått levande ur det tyvärr.

Sitter och funderar på olika sviter som jag sett till att dra på mig genom årens gång. Och det är en hel del faktiskt som jag lider av mer eller mindre varje dag. Ryggen är en av siterna. Inte så knepigt egentligen när jag körde helt åt helvete med bilen och mer eller mindre trycktes fast under ratten. Spräckte några kotor i ryggen, skulle gå med en ställning i ett år som skulle göra så jag inte kunde böja ryggen. Fick den sitta på i ett år? Nej en vecka efter jag kom från sjukhus åkte den av, gick ju inte att punda runt med den på sig. 

Ja listan går egentligen att göra lång men den jag lider mest av och som är mitt stora problem är skadorna jag fick efter att ha fått ansiktet sönderslaget.

Ibland blir jag alldeles darrig i hela kroppen och kan inte hålla i ett vattenglas för då skvimpar allt ut. På sommaren när det är varmt så går jag med konstant huvudvärk för det värker som fan där titanplattorna sitter fast skruvade.

Sen är det många saker jag märker har förändrats hos mig men inte kunnat förstå själv men tror mig vara något på spåret nu nämligen http://hd.se/mer/2007/04/17/liten-foerstaaelse-foer-foeljder/ . 

Mitt humör har väl alltid varit lite hett men sen sommaren 2006 så är det så att jag mår illa bara jag tänker på hur jag blir när jag blir arg. Det bara blir nattsvart o sen år det över lika fort men i vissa situiationer hinner jag ju ställa till med en del också som både jag och andra får lida för. Och den känslomässiga biten skulle jag vilja påstå fungerar inte alls. Antingen gillar jag en människa eller så hatar jag den. Att läsa av när någon är arg,ledsen,irriterad fungerar då rakt inte. Och ibland fattar jag inte hur jag ska hantera en sån situiation och då blir jag arg, blir arg på mig själv men det är ju den stackarn som är ledsen eller nått annat som blir lidande av det. Allt det här sammantaget gör att jag känner en oerhörd frustration och maktlöshet inom mig när jag inte kan hantera fullt naturliga saker.  Men när jag läste den där texten så väcktes en tanke inom mig och ett hopp väcktes att det kanske är värt att ta upp det med vården och se om jag kan få hjälp med problemen på något vis. Jag menar jag fick ju ändå tre stora blödningar i hjärnan och helt naturligt så borde det ha påverkat mig på något sätt. Jag känner mig själv så pass väl att jag vet att jag är en snäll och omtänksam kille men det fungerar helt enkelt inte ibland, det slår slint i huvudet. Sen blir det som ett ekorrhjul: ilska, irritation över att ha blivit arg vilket leder till ilska igen ja ni förstår cirkeln. Och som det står i texten "liten förståelse"? Ja hur ska andra förstå när jag inte ens förstår själv?

Men texten fick mig att vakna till och att prata med vården om en utredning vore nog inte så fel. Det skulle nog ge mig många svar och kanske skulle det gå att träna bort deffekterna. Och mina kamrater skulle kanske kunna förstå mig i vissa lägen och där med kunna hjälpa/hantera mig på ett annat sätt. Försöker och vill inte gömma mig bakom skador MEN vill däremot lära mig att hantera dom om det nu vore så att det är dom som bidrar till en del av mina deffekter. Mitt närminne funkar inte heller, är det också en deffekt efter blödningarna? Ja jag vet inte men hoppas jag kan utredas på någotvis så kanske jag får svar på mina funderingar .

Men det får tiden utvisa mina kamrater :) 

Varför gå i lera o sörja när man kan gå på is o ha det glatt  ;)

Kärlek Kamrater <3