Min självkänsla den har alltid varit i botten oavsett vad det än handlat om. Men självförtroendet har det aldrig varit fel på! Jag har alltid sett ner på mig själv och jämfört mig med andra och tyckt dom varit så mycket bättre än mig. Slagit på mig själv helt enkelt. Spelar ingen roll hur mycket beröm jag fått för saker och ting så har det ofta känts som att det mest har blivit sagt för att dom vill inte såra mig, sagt det bara för att vara snälla mot mig. Det är så fruktansvärt lätt för mig att trycka ner mig själv men jag börjar lyckas bryta den trenden. Har  alltid tänkt när människor säger "Johan helvete vad bra du gjorde det här" att bra o bra? Har ju garanterat kunnat göras bättre! Så har jag känt enda sen jag började första klass och ju äldre jag blev o skolåren tickade iväg så kände jag mig alltid utanför endast av den anledningen att alla andra var så mycket bättre än mig i skolan. Till sist gav jag upp det här med skolan och skolkade mer än jag var på lektionerna. Efter nionde klass så gick jag ett år på individuella programmet på gymnasiet. Det innebar praktik 4 dagar i veckan och skola 1 dag i veckan.

Fixade jag den där 1 dagen i skolan?  Nä det var roligare på praktiken så jag struntade i skolan även då.

Och där under praktiken växte mitt självförtroende fram. Jag hade aldrigt suttit i en hjullastare innan jag började min praktik där på åkeriet men första dagen så blev jag placerad i en sån. Jag stammade fram lite nervöst "jag kan inte" varpå åkeriägaren sa "jag kunde inte heller första gången" och sen gick han in och drack kaffe. Herre min skapare vad jag var nervös! Jag fick "leka" runt i den maskinen en hel dag där på gården men tanken fanns där "tänkt om jag gjort fel nu?".

Jag minns det så väl. Dagen efter hade det snöat och när jag kom till praktiken så sa min chef "åk dit o dit o röj snö"

Jojo men då steg självförtroendet till max. Inga problem alls det fixar jag serru. Drog iväg och gjorde exakt vad jag skulle och fick så mycket bra kritik för det jag hade gjort så jag nästan skämdes. Men så kom känslan "klart han är snäll mot praktikanten" och "det hade ju nån annan gjort bättre" . Men på något vis så stannade självförtroendet kvar trots att själv känslan återigen dök till botten. Det gick så bra för mig på åkeriet så jag fick köra snöröjningen hela vintern! ! 16år och ett sånt stort ansvar? Klart att jag kände mig säker på det jag gjorde.

Sen efter det året så gjorde jag ett försök att gå en gymnasielinje men det gick ju också åt helvete. Tankarna kom "men för fan fixar jag inte ens att gå i skolan??". När såna tankar kom då kände jag mig helt misslyckad.

Men självförtroendet var det inget fel på. Då började jag som maskinförare på en bondgård istället, köra maskin det visste jag att jag kunde! Jag körde i princip dygnet runt och visste att nu gjorde jag det bra! Där och då kände jag att jag är ju världsmästare på det här med maskinkörning. Men sen så när jag väl klivit ur en maskin för dagen och skulle gå och sova så kom tankarna återigen på att jag kunde nog ha gjort bättre.  Men för varje dag, varje år så har mitt självförtroende bara växt och växt. För trots att jag missbrukat så har jag hunnit arbeta en jävla massa också!

Jag har arbeta inom det mesta faktiskt dock har maskiner alltid legat mig närmast hjärtat när det gäller arbete.

och idagens läge så spelar det ingen roll om jag gjort en sak tidigare eller om det är första gången jag ska göra något så är svaret givet "klart jag kan fixa det där". På mitt senaste jobb på ett måleri så frågade min chef om jag kunde byta packningar i en färgspruta, inna jag ens hann tänka så kom svaret "fixar den jag". Tjoho? Jag som knappt visste vad en färgspruta var för något! Vad hade jag nu tagit på mig? Sagt och gjort så  börjar jag på att meka på med den där och jag fixade det ju! Den fungerade utan problem och nästan lite kaxigt stövlade jag in på chefens kontor och sa nästan ännu kaxigare "nu fungerar den utan problem". Då var jag så stolt så jag höll på att spricka kan jag lova MEN så kom självkänslan in i bilden återigen. "Hade någon som kunde det där gjort det så hade det inte tagit så lång tid" osv. 

Men har fått höra nu sen jag slutade där av en god vän som jobbar på samma ställe att chefen var mäkta imponerad av att jag fixade det och att han egentligen inte trott att jag skulle grejja det. Av att få höra det i efterhand så är jag ännu mera självsäker på att jag kan, jag KAN saker! Jag fixar det jag tar mig för! Men han trodde ju egentligen inte att jag skulle fixa det och det drog ju så klart ner min självkänsla. 

Mitt självförtroende är så starkt så det är något så helt otroligt samtidigt som min självkänsla är så svag.

Men en sak är säker att jag har då hunnit med att jobba så mycket inom olika områden trots mitt missbruk så jag anser mig själv kunna mycket om mycket! Så så pass mycket vet jag att jag kan om jag vill men det är självkänslan som ställer tilll det. Att aldrig vara nöjd med mig själv. Letar alltid fel på det jag gjort och gör så klart lyckas jag finna fel även fast det inte är fel! 

Vad ska jag tänka på? Jo att sluta ställa krav på mig själv hela tiden och faktiskt nöja mig med det jag åstakommer.

Jag kan ju så himla mycket så varför inte nöja mig med det och se allt bra jag gör/gjort? Puscha upp min självkänsla så blir det alla tiders. Då blir jag killen med så stort självförtroende och är världsmästare på allt och är jävligt stolt över det jag gör ;) hahaha

Nu när jag tänker efter så är det helt otroligt vad mycket jag har att vara stolt över och som jag verkligen borde ta som hjälp till att puscha upp självkänlan med!

Och jag är lång ifrån ensammen om att känna så här. Det vet jag 

Kärlek till er kamrater <3

o tycker ni det är läsvärt så dela vidare

Jag har inte mått bra på sistone, jag har mått skit rent ut sagt. Har jag visat det för någon? Nej jag har varit clownen Johan i vanlig ordning. 

Från människor i min närhet som är oroliga för mig och mitt mående har jag ofta fått frågorna "hur mår du?" och "hur är det?"utav, svaret har alltid varit "jo fan det är bra" på ett glatt och klämkäckt vis. Fast inombords har jag gråtit och vill egentligen bara skrika rakt ut "hjälp mig!". Faktum är att jag på sistone har börjat gråta öppet utan "anledning". Utan anledning? Anledningen är ju för i bövelen att jag inte mår bra! Att be om hjälp? Nej jag är för feg för att göra det samtidigt som jag känner att jag inte vill vara " i vägen" och "ta" upp andras tid.  

Får också ofta frågan : "vill du komma ut och vara med oss?". Jag har 100 anledningar till varför måste tacka nej men 10.000 till varför jag borde tacka ja. Men nej alltid har jag fullt upp med tvätten eller städning och ofta så "har" jag slumrat till och missat telefonsamtalet eller meddelandet. Och så fort det blir jobbigt i ett telefonsamtal så säger jag alltid "vi hörs sen, jag måste fixa en sak" osv. Vem förlorar på det? Jo jag såklart!

Och innerst inne så vet jag att det är för att jag är rädd för att ta itu med mina olika känslor som gör att jag inte ber om hjälp. Nej istället så sluter jag mig som en mussla och tillåter mig själv att må sämre och sämre för var dag som går. Skulle det finnas en OS-gren i  dumhet så skulle jag ta mig fan sopa hem både guldet, silvret o bronset!

Jag är ju så dum gentemot mig själv så jag blir ju förbannad bara jag tänker på det.

Men varför mår jag som jag gör? Jo dels så sitter mycket kvar i mitt psyket efter min psykiska kraschlandning i höstas då jag hamnade på psyket men sen är det mycket andra olika yttre faktorer.

Faktorer som jag inte kan påverka på någotvis hur gärna jag skulle vilja göra det.

Tex jag lånade ut 2500kr med löftet att jag skulle få tillbaka dom inom 24 timmar till en som jag trodde jag kunde lita på. Har gått tre veckor nu och inte sett röken av varken pengarna eller personen i fråga.

Kan jag påverka det? Inte ett dugg! Vad kan jag göra för att jag inte ska må dåligt över det?

Jo släppa saken och inse att jag blev blåst, gilla läget och gå vidare i livet. Har dock lärt mig att aldrig mera låna ut pengar iaf.

Har haft en fråga i mitt huvud hela vintern som ätit upp mig innifrån, fick svar för drygt en vecka sen.

Ett svar som jag egentligen redan visste men det var det jobbigaste svaret jag varit med om.

Visste men ändå så slog det ner som en blixt ifrån en klarblå himmel.

Kan jag påverka svaret? Nej det kan jag inte oavsett hur mycket jag skulle vilja det. Samma lika medicin där, släppa saken och gå vidare för att nå målet om att må bra.

Har en massa faktorer jag skulle kunna skriva upp.

Att släppa saker och våga be om hjälp det är vad jag måste göra. Ja jag vet det i teorin iaf men när det kommer till att omvandla det till praktiken så dyker clownen inom mig upp i vanlig ordning. Och allt är för att jag är rädd att möta mina känslor. Kan jag inte jobba mot målet som är att må bra kommer jag aldrig att mäkta med att nå mina andra mål. 

Mina andra mål skrev jag. Ja jag har insett att jag måste sätta upp delmål för att kunna ta mig ända fram till mållinjen. Jag måste ha rimliga delmål, mål som jag kan klara av att uppnå just för stunden. Jag har alltid siktat mot stjärnorna men bara nått trädtopparna vilket jag då ansett har varit ett misslyckande och genast börja slå på mig själv och trycka ner mig själv så jag mått ännu sämre.

Okey vad är det egentligen jag ska göra? Jo jag ska släppa saker som jag inte kan påverka MEN framför allt våga be om hjälp och våga ta emot hjälpen som faktiskt redan finns där.

Kom ihåg Johan att det är inte vad du varit som räknas utan det som räknas är vad du är på väg att bli!

Jag kommer att kunna prata om alla mina känslor bara jag vågar släppa garden, garden dels gentemot mig själv men också inför andra som faktiskt bryr sig och vill mitt bästa.

Men just nu så tänker jag på en sak som jag en gång sa till en vän "Var dag ovan gjord är en bra dag"

Och som vanligt: Kärlek till er kamrater <3

Och till er som tycker att jag skriver något intressant och läsvärt nån gång får mer än gärna dela vidare

Tjingeling