Jag stör mig nå jävulskt på att folk som kallar sig mina "vänner" aldrig hör av sig till mig.

Jag försöker ta kontakt med dom och trots att jag ser på tex Facebook att dom läst mina meddelanden så får jag inget svar. Nej istället så smyger dom runt som några ugglor i mossen och frågar andra om hur det är med mig och hur det går för mig. Jag vet att såna människor inte ska få stjäla min energi men kan ändå inte låta bli.

Men är dom verkligen mina vänner eller? Människor som jag sett som mina vänner och tyckt om?

Nej dom är ju uppenbarligen inte det! Jag har ett fåtal riktiga kamrater men sen trodde jag att jag hade flera vänner än jag uppenbarligen har. 

Och för att stilla folkets nyfikenhet runtomkring mig just nu så ser det ut så här:

Som alla säkert redan vet så hände det saker i höstas som gjorde att jag la in mig själv på psyket då jag var riktigt rädd för mina dystra tankar.

Sen dess går jag på medicinering och måendet är så pass på topp nu så jag ska plocka bort medecinen.

Väl ute från psyket så flyttade jag hit till ett ställe som heter rättarbostaden, ett stödboende för personer med dubbeldiagnoser.

Vi som bor här sköter oss i det stora hela helt själva men det finns tillgång till personal dygnet runt.

Vi kommer och går som vi vill.

Trivs riktigt bra här må jag säga.

Är just nu sjukskriven för mitt mående men ska börja arbetsträna i mars vilket jag ser fram emot något oerhört, att få komma igång med vardagsrutiner. Känna att jag gör någon nytta iaf

Målet är att flytta till en egen lägenhet MEN jag vill inte stressa till det målet då jag inte mår riktigt hundra än.

Måste satsa på att bli "hel" först

I övrigt så går jag på program just nu för att färska upp minnet lite om hur och varför jag ska göra saker för att inte hamna i skiten igen.

Min fettlever den ser det inte bra ut med men det håller jag på att åtgärda genom att banta.

Ja ungefär ser mitt liv ut för tillfället så nu slipper ni springa runt bakom ryggen på mig och tissla och tassla.

Men återigen till det här med vänskapen. Har folk under vissa perioder och situiationer umgåts med mig för att dom känt sig "tvungna" eller är det för att jag börjat berätta så öppet och ärligt om mitt liv? Ja det vet ju inte jag förstår utan det kan ju bara dom svara på. Som sagt jag borde inte låta dom ta min energi men jag blir uppriktigt ledsen av att det är som det är.

Borde jag skämmas för att jag blottar mitt liv så som jag gör? I helvete heller att jag ska! Jag är stolt över vem jag är och vad jag varit det är en annan sak. Jag bloggar för att kunna berabeta saker på mitt sätt

                                        SEN MINA BARN

För att klargöra så favoritiserar jag inget av mina barn framför den andre.

Att det sedan har blivit mycket bilder och saker upplagda på Facebook där det handlar om den yngsta så har det en fullt naturlig anlednig. Vi har bott tillsammans och träffas just nu väldigt ofta så därav att det syns och hörs mest om henne. Men nu har jag även städat bort alla bilder på henne där så det inte uppfattas som att hon är min favorit. Den äldsta bor uppe i Skelleftehamn och vi träffas tyvärr inte så ofta som jag vill med tanke på avståndet och ekonomin. Men som sagt jag älskar båda mina barn mer än allt annat på den här jorden och dom är mitt allt

Så slipper folk fundera på den saken också

Sen så har jag haft så fullt upp i mitt huvud dom senaste veckorna så jag har inte orkat blogga

Men imorgon tänker jag blogga om min skolgång och reflektera lite över den

Kärlek till er kamrater <3