Ja det är en jobbig sak att tänka på det med.

Alltid när jag varit i missbruket så har jag blivit totalt skogstokig när nån käftat emot eller så.

Ibland behövdes inte ens det, det kunde räcka att någon tittade på mig och jag uppfattade det som något helt annat.

Ungefär "vad glor den fan på" och sen exploderade jag och det fanns inga begränsningar för min ilska. När jag tänker på dom stunderna så blir jag rädd över hur jag betedde mig såna gånger. 

Jag minns en händelse extra mycket och som jag tänker på ofta.

Jag satt vid köksbordet i en lägenhet när det kom in en kille och direkt började käfta. Jag flög direkt upp från stolen och tog tag i honom och skickade in honom i ytterdörren där han slog sönder rutan som satt i dörren med sitt huvud, blodet rann från hans bakhuvud. Jag går fram och drar på honom en knytnäve och stampar allt jag kan med min fot rakt över hans ansikte två gånger. Sen gick jag och satte mig vid köksbordet igen och fortsatte prata med dom andra kring bordet som om inget hänt, kvar i hallen låg killen och bara väste när han andades och rosslade. Dom andra i lägenhet sa förskräck "Fan Johan du hade nog ihjäl han". Brydde jag mig? Inte ett smack heller. Inte just då men när det gått ett tag och han fortfarande låg kvar då kom känslorna. Rädslan och ångesten för tänk om jag verkligen hade ihjäl honom. Ingen annan vågade sig ut i hallen men jag gick dit och puh han levde där i blodpölen! Jag hjälpte honom upp och in på badrummet och fixade ett bandage med ett sönderrivet lakan runt hans huvud. Hjälpte honom in i köket och väl där berättade han för oss andra som var där att han vågade inte röra på sig eller ropa på hjälp för han var livrädd för mig och om jag skulle komma tillbaka.  

Jag bara ryser när jag tänker på det. Och om jag bara kunde förstå vart all min ilska kom ifrån? Jag har försökt få svar på det på alla sätt och vis men aldrig kommit fram till något. Efter varje våldsinslag så har jag mått så fruktansvärt dåligt över mitt beteende och det har inte varit några lätta tankar och känslor att handskas med då vill jag lova! 

Tack och lov så har jag i dagsläget lärt mig att gå undan i situiationer som triggar igång mitt humör, till och med lärt mig att säga till min omgivning om jag blir irriterad och stör mig på något så dom kan hjälpa mig att se på problemet från en annan synvinkel. Jag har helt enkelt vågat be om hjälp även fast när jag talar om för dom hur jag känner och tycker inte förstår att det är just hälp jag ber om då. Hjälp att kunna hålla mig lugn, att förstå mig på problemen på ett annat sätt. Jag kan inte säga att jag är lugn och trygg och harmonisk i dagsläget men en bra bit på väg iaf och tack vare att jag ber om hjälp så blir det stora framsteg.

IDAG KAN OCH TÖRS JAG STÅ UPP RAKRYGGAD FÖR VEM JAG ÄR OCH HAR VARIT!!

I mitt förra blogginlägg så bloggade jag om hur det kunde komma sig att människor inte hjälpte mig istället för att baktala mig.

Mitt humör när jag varit inne i missbruket har så klart ställt till det när det gäller den biten. 

Men vad dom inte visste var att det i missbruket som jag exploderade så där och blev totalt galen MEN jag tror att hade EN människa vågat räcka ut en hand när jag varit ren från drogerna så hade den personen rätt snabbt sätt att jag är egentligen världens snällaste Johan. Men på ett sätt så förstår jag dom, att dom inte vågade ta steget och hjälpa. Men jag är övertygad att om människor slutar att vara så dömmande så ser dom ganska snart skillnaden på en person som är påtänd och personen när personen är ren från droger. 

Ngående mina funderingar kring mitt humör och vart det kommer från så börjar jag att fundera på om jag egentligen inte har någon ytterligare diagnos som ställer till det för mig. 

För känslor överlag är ett stort problem hos mig. Enda känslor jag kan visa är när jag är glad och är lite av en pajjas eller så att jag är arg/irriterad. Kan så klart visa känslor om jag gillar en människa eller älskar någon också men att visa att jag är ledsen, nä den biten finns inte hos mig.Längst där inne så har det alltid funnits/finns en rädd och ledsen Johan men är det har aldrig fungerat att släppa loss känslorna. Det är så illa att jag kan till och med räkna upp dom gånger jag varit öppet med att jag har varit ledsen. Givetvis när min mor och syster dog sen när en mycket god kompis dog för snart två år sen.

Sista gången jag som jag verkligen var liten och rädd var i slutet på augusti -13 när jag la in mig på psyket för jag var rädd för mitt liv då jag hade långt gångna planer att ta mitt liv. Tanken på hur,var och när jag skulle gå tillväga bara växte sig starkare o starkare för var dag. Idag är jag glad att jag vågade ta steget att be om hjälp för annars hade det nog mina tankar blivit verklighet. Och det är en påminnelse till mig själv att jag är värdefull och älskad för den jag är som jag skriver om det. Att verkligen kunna läsa det om och om igen för att stärka mig själv.

Och under den resans gång så har det funnits/finns en människa vid min sida som hjälpt och stöttat mig något så oerhört mycket, jag finner inte ord för hur tacksam jag är för att den personen fanns/finns med i mitt liv som en trygg och stabil stöttepelare. 

Nä mina kamrater och övrigt folk nu får det räcka för idag och försöka bearbeta lite av det ni just läst om 

Kärlek till er kamrater <3