Jag har fått 11 domar totalt i tingsrätten. Varje dom har då innehållit en 5-6 åtalspunkter vilka då bakas ihop till en dom. Dom flesta åtalspunkterna har varit våldsbrott men även en hel del punkter på bla grovstöld, olovliga körningar osv.

Men att få en dom i tingsrätten är en enorm skillnad gentemot samhällets dom emot en. Tingsrättens dom försvinner ur systemet efter ett ex antal år, det gör inte samhällets dom. Nej i dom flestas ögon så är man en gång dömd så är man alltid dömd och den domen är den tyngsta att bära på. Människor har så fruktansvärt lätt för att dömma varandra. Samma människor som dömmer ut en för att man är missbrukare och tjyv. Men är dom beredda att ge en missbrukare chansen att komma tillbaka i samhället?

Nej det kan jag lova att det är inte många. Hur tänker då dessa människor funderar jag ofta på men jag kan inte förstå.

Vad hände med mig när jag inte fick chansen i samhället? Jo jag fortsatte ju att missbruka och begå nya brott så klart för där bland mina "vänner" var jag alltid välkommen och hade en "identidet". Men det var ju egentligen inte jag, nej det var ju en missbrukande Johan som egentligen inte hade någon identidet utan allt var ju som i en falsk värld.

Jag funderar ofta på vad som hänt om jag fått den där praktikplasten jag sökte, hur skulle mitt liv ha sett ut om jag fått den chansen? Det vet jag ju givetvis inte, varken då eller nu. Hur skulle det ha sett ut om folket släppt på garden och vågat släppa in mig i någon slags gemenskap då jag hade min drogfria perioder som kanske gjort att känt mig nöjdmed tillvaron och låtit bli att gå tillbaka till missbruket? Samma sak där det vet jag inte. Men jag tror ändå någonstans att livet sett lite annorlunda ut faktiskt. Jag kanske hade lyckats ta mig tillbaka tidigare in i samhället. Människor resonerar "han har gjort så många behandlingar men han fixar det ju inte ändå, varför ska vi satsa ännu mera på honom?". Vart ligger egentligen problemet att jag inte fixat ett drogfritt liv? Helt klart på min egna förmåga att klara av det men en stor del av problemen har varit då jag kommit ut från en behandling. Då när jag är "färdig behandlad" då står jag där återigen utan att få chansen till en praktikplats/arbete, jag står fortfarande där utan att få komma in i en gemenskap. Men ändå förstår inte folket vart problemet ligger. 

Jag kan absolut inte lägga över skulden på någon annan att jag fortsatt i samma gamla fotspår men om alla tog ett större ansvar och istället stöttat mig o flera med mig istället för att döma ut oss så hade det varit en stor hjälp.

Känslan av att gå in på ett fik där jag bodde och känna allas dömmande blickar det var inte lätt.

Men jag visade aldrig att det var jobbigt för mig, nej den glädjen skulle dom inte få.

Men allt tror jag handlar om rädsla från deras sida, dom vågar helt enkelt inte. Dels är dom rädda för mig o vad jag gjort när jag varit påverkad och dels är dom rädda för vad ders vänner ska tycka om dom sträcker ut en hjälpande hand. Men nu är det som det är med den saken, jag kan aldrig ändra på en människa men jag kan ändra på mig själv. Samtidigt är jag på ett vis fruktansvärt glad att det sett ut som det gjort. Jag har trots mitt leverne fått två underbara döttrar som betyder allt för mig, Jag har fått mycket bra vänner senaste åren. Jag har flyttat till Uppsala där jag är en i mängden, ingen som tittar snett på mig. Jag har en identitet, jag är Johan

Men jag håller sakta men säkert på att bygga upp den också. Jag har inte kommit fram till vad ja har för fritidsintressen tex för jag har aldrig haft något fritidsintresse under mitt vuxna liv. Men för varje dag som går blir jag starkare i mig själv. 

Men en tankeställare  tiller som läser.

Har du rätt att dömma någon annan?

Vad gör du för att hjälpa såna som mig ?

Men framför allt hur ser det ut bland din släkt och vänner?.

Är bron alltid så väl sopad som dom ger sken av?

All kärlek till er Kamrater <3