Ja behandlingar har jag gjort en hel utav. Har jag varit motiverad? Svar nej. Jag har gjort behandlingar för alla andras skull, aldrig för min egna skull. Anledningarna till att jag gjort så är för att komma undan lvm och anstalter.

När jag har blivit dömd för något så har jag alltid sagt att jag vill ha kontraktsvård bara för att jag viljat slippa sitta i fängelse och när socialen börjat hota med lvm så har jag frivilligt gjort behandling på några månader för att slippa hotet om lvm. Har det gett mig något? Nej inte ett smack faktiskt och det är ju inte så knepigt när inte motivationen funnits där. Näst sista gången jag dömdes för något så var det rån och då var det kört med att komma undan med kontraktsvård, det blev fängelse i 24månader. Jag sökte mig då till en behandlingsanstalt men någon behandling fanns inte i någon större utsträckning faktiskt. Trivdes jag med att sitta i fängelse? Nej det kan jag ju inte påstå att jag gjorde, jag med mitt humör hamnade rätt ofta i bråk. Det var rätt jobbigt men jag höll mig till dom som jag kom överens med. Sen efter fängelsestraffet så kom motivationen krypande sakta med säkert. Men motivationen har svikit mig emellanåt och jag har tagit några snesteg. Jag kan ibland fundera på varför inte mina barn har varit en drivkraft nog att bryta mitt destruktiva mönster för mina barn är mitt allt. Men drogberoendet är en sån stark sjukdom så jag har inte mäktat med att stå emot. Sen har jag insett att jag kan inte vara drogfri för barnens skull för då skulle jag inte vara en bra pappa då jag inte kan vara drogfri pga någon annan. Jag måste vara drogfri för min egen skull och bli hel som människa för att kunna fungera bra som pappa. Låter väldigt dumt när jag läser vad jag skriver om mina barn och min papparoll men jag vet vad jag menar iaf.

I somras tog jag 4-5 snesteg och det finns konsekvenser kvar efter det.

Var det värt det? Nej verkligen inte. Men innan jag hamnade i ett djupt missbruk igen så sökte jag hjälp.

Ställer mig frågan : Varför sökte jag hjälp? Jo jag sökte hjälp för jag ville inte tillbaka dit jag en gång varit och den motivationen är så stark nu så jag är verkligen på gång ! 

Jag ska nu påbörja en ett års lång behandling. Ruskigt mycket tycker jag att det låter som helt plötsligt men behandlingen är på lite rygt två timmar i veckan så det är inte så mycket egentligen. Och varje minut jag lägger ner på mig själv är en ren investering i mitt liv. Jag är så glad nu för att jag lärt mig att se saker ur ett annat perspektiv och tar beslut som är positiva för mig. Är så nöjd över mig själv att jag verkligen tog beslutet att söka vård innan jag spårade ur igen för hade jag det så hade jag nog inte gått levande ur det tyvärr.