Jag stör mig nå jävulskt på att folk som kallar sig mina "vänner" aldrig hör av sig till mig.

Jag försöker ta kontakt med dom och trots att jag ser på tex Facebook att dom läst mina meddelanden så får jag inget svar. Nej istället så smyger dom runt som några ugglor i mossen och frågar andra om hur det är med mig och hur det går för mig. Jag vet att såna människor inte ska få stjäla min energi men kan ändå inte låta bli.

Men är dom verkligen mina vänner eller? Människor som jag sett som mina vänner och tyckt om?

Nej dom är ju uppenbarligen inte det! Jag har ett fåtal riktiga kamrater men sen trodde jag att jag hade flera vänner än jag uppenbarligen har. 

Och för att stilla folkets nyfikenhet runtomkring mig just nu så ser det ut så här:

Som alla säkert redan vet så hände det saker i höstas som gjorde att jag la in mig själv på psyket då jag var riktigt rädd för mina dystra tankar.

Sen dess går jag på medicinering och måendet är så pass på topp nu så jag ska plocka bort medecinen.

Väl ute från psyket så flyttade jag hit till ett ställe som heter rättarbostaden, ett stödboende för personer med dubbeldiagnoser.

Vi som bor här sköter oss i det stora hela helt själva men det finns tillgång till personal dygnet runt.

Vi kommer och går som vi vill.

Trivs riktigt bra här må jag säga.

Är just nu sjukskriven för mitt mående men ska börja arbetsträna i mars vilket jag ser fram emot något oerhört, att få komma igång med vardagsrutiner. Känna att jag gör någon nytta iaf

Målet är att flytta till en egen lägenhet MEN jag vill inte stressa till det målet då jag inte mår riktigt hundra än.

Måste satsa på att bli "hel" först

I övrigt så går jag på program just nu för att färska upp minnet lite om hur och varför jag ska göra saker för att inte hamna i skiten igen.

Min fettlever den ser det inte bra ut med men det håller jag på att åtgärda genom att banta.

Ja ungefär ser mitt liv ut för tillfället så nu slipper ni springa runt bakom ryggen på mig och tissla och tassla.

Men återigen till det här med vänskapen. Har folk under vissa perioder och situiationer umgåts med mig för att dom känt sig "tvungna" eller är det för att jag börjat berätta så öppet och ärligt om mitt liv? Ja det vet ju inte jag förstår utan det kan ju bara dom svara på. Som sagt jag borde inte låta dom ta min energi men jag blir uppriktigt ledsen av att det är som det är.

Borde jag skämmas för att jag blottar mitt liv så som jag gör? I helvete heller att jag ska! Jag är stolt över vem jag är och vad jag varit det är en annan sak. Jag bloggar för att kunna berabeta saker på mitt sätt

                                        SEN MINA BARN

För att klargöra så favoritiserar jag inget av mina barn framför den andre.

Att det sedan har blivit mycket bilder och saker upplagda på Facebook där det handlar om den yngsta så har det en fullt naturlig anlednig. Vi har bott tillsammans och träffas just nu väldigt ofta så därav att det syns och hörs mest om henne. Men nu har jag även städat bort alla bilder på henne där så det inte uppfattas som att hon är min favorit. Den äldsta bor uppe i Skelleftehamn och vi träffas tyvärr inte så ofta som jag vill med tanke på avståndet och ekonomin. Men som sagt jag älskar båda mina barn mer än allt annat på den här jorden och dom är mitt allt

Så slipper folk fundera på den saken också

Sen så har jag haft så fullt upp i mitt huvud dom senaste veckorna så jag har inte orkat blogga

Men imorgon tänker jag blogga om min skolgång och reflektera lite över den

Kärlek till er kamrater <3

Ja det är en jobbig sak att tänka på det med.

Alltid när jag varit i missbruket så har jag blivit totalt skogstokig när nån käftat emot eller så.

Ibland behövdes inte ens det, det kunde räcka att någon tittade på mig och jag uppfattade det som något helt annat.

Ungefär "vad glor den fan på" och sen exploderade jag och det fanns inga begränsningar för min ilska. När jag tänker på dom stunderna så blir jag rädd över hur jag betedde mig såna gånger. 

Jag minns en händelse extra mycket och som jag tänker på ofta.

Jag satt vid köksbordet i en lägenhet när det kom in en kille och direkt började käfta. Jag flög direkt upp från stolen och tog tag i honom och skickade in honom i ytterdörren där han slog sönder rutan som satt i dörren med sitt huvud, blodet rann från hans bakhuvud. Jag går fram och drar på honom en knytnäve och stampar allt jag kan med min fot rakt över hans ansikte två gånger. Sen gick jag och satte mig vid köksbordet igen och fortsatte prata med dom andra kring bordet som om inget hänt, kvar i hallen låg killen och bara väste när han andades och rosslade. Dom andra i lägenhet sa förskräck "Fan Johan du hade nog ihjäl han". Brydde jag mig? Inte ett smack heller. Inte just då men när det gått ett tag och han fortfarande låg kvar då kom känslorna. Rädslan och ångesten för tänk om jag verkligen hade ihjäl honom. Ingen annan vågade sig ut i hallen men jag gick dit och puh han levde där i blodpölen! Jag hjälpte honom upp och in på badrummet och fixade ett bandage med ett sönderrivet lakan runt hans huvud. Hjälpte honom in i köket och väl där berättade han för oss andra som var där att han vågade inte röra på sig eller ropa på hjälp för han var livrädd för mig och om jag skulle komma tillbaka.  

Jag bara ryser när jag tänker på det. Och om jag bara kunde förstå vart all min ilska kom ifrån? Jag har försökt få svar på det på alla sätt och vis men aldrig kommit fram till något. Efter varje våldsinslag så har jag mått så fruktansvärt dåligt över mitt beteende och det har inte varit några lätta tankar och känslor att handskas med då vill jag lova! 

Tack och lov så har jag i dagsläget lärt mig att gå undan i situiationer som triggar igång mitt humör, till och med lärt mig att säga till min omgivning om jag blir irriterad och stör mig på något så dom kan hjälpa mig att se på problemet från en annan synvinkel. Jag har helt enkelt vågat be om hjälp även fast när jag talar om för dom hur jag känner och tycker inte förstår att det är just hälp jag ber om då. Hjälp att kunna hålla mig lugn, att förstå mig på problemen på ett annat sätt. Jag kan inte säga att jag är lugn och trygg och harmonisk i dagsläget men en bra bit på väg iaf och tack vare att jag ber om hjälp så blir det stora framsteg.

IDAG KAN OCH TÖRS JAG STÅ UPP RAKRYGGAD FÖR VEM JAG ÄR OCH HAR VARIT!!

I mitt förra blogginlägg så bloggade jag om hur det kunde komma sig att människor inte hjälpte mig istället för att baktala mig.

Mitt humör när jag varit inne i missbruket har så klart ställt till det när det gäller den biten. 

Men vad dom inte visste var att det i missbruket som jag exploderade så där och blev totalt galen MEN jag tror att hade EN människa vågat räcka ut en hand när jag varit ren från drogerna så hade den personen rätt snabbt sätt att jag är egentligen världens snällaste Johan. Men på ett sätt så förstår jag dom, att dom inte vågade ta steget och hjälpa. Men jag är övertygad att om människor slutar att vara så dömmande så ser dom ganska snart skillnaden på en person som är påtänd och personen när personen är ren från droger. 

Ngående mina funderingar kring mitt humör och vart det kommer från så börjar jag att fundera på om jag egentligen inte har någon ytterligare diagnos som ställer till det för mig. 

För känslor överlag är ett stort problem hos mig. Enda känslor jag kan visa är när jag är glad och är lite av en pajjas eller så att jag är arg/irriterad. Kan så klart visa känslor om jag gillar en människa eller älskar någon också men att visa att jag är ledsen, nä den biten finns inte hos mig.Längst där inne så har det alltid funnits/finns en rädd och ledsen Johan men är det har aldrig fungerat att släppa loss känslorna. Det är så illa att jag kan till och med räkna upp dom gånger jag varit öppet med att jag har varit ledsen. Givetvis när min mor och syster dog sen när en mycket god kompis dog för snart två år sen.

Sista gången jag som jag verkligen var liten och rädd var i slutet på augusti -13 när jag la in mig på psyket för jag var rädd för mitt liv då jag hade långt gångna planer att ta mitt liv. Tanken på hur,var och när jag skulle gå tillväga bara växte sig starkare o starkare för var dag. Idag är jag glad att jag vågade ta steget att be om hjälp för annars hade det nog mina tankar blivit verklighet. Och det är en påminnelse till mig själv att jag är värdefull och älskad för den jag är som jag skriver om det. Att verkligen kunna läsa det om och om igen för att stärka mig själv.

Och under den resans gång så har det funnits/finns en människa vid min sida som hjälpt och stöttat mig något så oerhört mycket, jag finner inte ord för hur tacksam jag är för att den personen fanns/finns med i mitt liv som en trygg och stabil stöttepelare. 

Nä mina kamrater och övrigt folk nu får det räcka för idag och försöka bearbeta lite av det ni just läst om 

Kärlek till er kamrater <3

Jag har fått 11 domar totalt i tingsrätten. Varje dom har då innehållit en 5-6 åtalspunkter vilka då bakas ihop till en dom. Dom flesta åtalspunkterna har varit våldsbrott men även en hel del punkter på bla grovstöld, olovliga körningar osv.

Men att få en dom i tingsrätten är en enorm skillnad gentemot samhällets dom emot en. Tingsrättens dom försvinner ur systemet efter ett ex antal år, det gör inte samhällets dom. Nej i dom flestas ögon så är man en gång dömd så är man alltid dömd och den domen är den tyngsta att bära på. Människor har så fruktansvärt lätt för att dömma varandra. Samma människor som dömmer ut en för att man är missbrukare och tjyv. Men är dom beredda att ge en missbrukare chansen att komma tillbaka i samhället?

Nej det kan jag lova att det är inte många. Hur tänker då dessa människor funderar jag ofta på men jag kan inte förstå.

Vad hände med mig när jag inte fick chansen i samhället? Jo jag fortsatte ju att missbruka och begå nya brott så klart för där bland mina "vänner" var jag alltid välkommen och hade en "identidet". Men det var ju egentligen inte jag, nej det var ju en missbrukande Johan som egentligen inte hade någon identidet utan allt var ju som i en falsk värld.

Jag funderar ofta på vad som hänt om jag fått den där praktikplasten jag sökte, hur skulle mitt liv ha sett ut om jag fått den chansen? Det vet jag ju givetvis inte, varken då eller nu. Hur skulle det ha sett ut om folket släppt på garden och vågat släppa in mig i någon slags gemenskap då jag hade min drogfria perioder som kanske gjort att känt mig nöjdmed tillvaron och låtit bli att gå tillbaka till missbruket? Samma sak där det vet jag inte. Men jag tror ändå någonstans att livet sett lite annorlunda ut faktiskt. Jag kanske hade lyckats ta mig tillbaka tidigare in i samhället. Människor resonerar "han har gjort så många behandlingar men han fixar det ju inte ändå, varför ska vi satsa ännu mera på honom?". Vart ligger egentligen problemet att jag inte fixat ett drogfritt liv? Helt klart på min egna förmåga att klara av det men en stor del av problemen har varit då jag kommit ut från en behandling. Då när jag är "färdig behandlad" då står jag där återigen utan att få chansen till en praktikplats/arbete, jag står fortfarande där utan att få komma in i en gemenskap. Men ändå förstår inte folket vart problemet ligger. 

Jag kan absolut inte lägga över skulden på någon annan att jag fortsatt i samma gamla fotspår men om alla tog ett större ansvar och istället stöttat mig o flera med mig istället för att döma ut oss så hade det varit en stor hjälp.

Känslan av att gå in på ett fik där jag bodde och känna allas dömmande blickar det var inte lätt.

Men jag visade aldrig att det var jobbigt för mig, nej den glädjen skulle dom inte få.

Men allt tror jag handlar om rädsla från deras sida, dom vågar helt enkelt inte. Dels är dom rädda för mig o vad jag gjort när jag varit påverkad och dels är dom rädda för vad ders vänner ska tycka om dom sträcker ut en hjälpande hand. Men nu är det som det är med den saken, jag kan aldrig ändra på en människa men jag kan ändra på mig själv. Samtidigt är jag på ett vis fruktansvärt glad att det sett ut som det gjort. Jag har trots mitt leverne fått två underbara döttrar som betyder allt för mig, Jag har fått mycket bra vänner senaste åren. Jag har flyttat till Uppsala där jag är en i mängden, ingen som tittar snett på mig. Jag har en identitet, jag är Johan

Men jag håller sakta men säkert på att bygga upp den också. Jag har inte kommit fram till vad ja har för fritidsintressen tex för jag har aldrig haft något fritidsintresse under mitt vuxna liv. Men för varje dag som går blir jag starkare i mig själv. 

Men en tankeställare  tiller som läser.

Har du rätt att dömma någon annan?

Vad gör du för att hjälpa såna som mig ?

Men framför allt hur ser det ut bland din släkt och vänner?.

Är bron alltid så väl sopad som dom ger sken av?

All kärlek till er Kamrater <3

Ja behandlingar har jag gjort en hel utav. Har jag varit motiverad? Svar nej. Jag har gjort behandlingar för alla andras skull, aldrig för min egna skull. Anledningarna till att jag gjort så är för att komma undan lvm och anstalter.

När jag har blivit dömd för något så har jag alltid sagt att jag vill ha kontraktsvård bara för att jag viljat slippa sitta i fängelse och när socialen börjat hota med lvm så har jag frivilligt gjort behandling på några månader för att slippa hotet om lvm. Har det gett mig något? Nej inte ett smack faktiskt och det är ju inte så knepigt när inte motivationen funnits där. Näst sista gången jag dömdes för något så var det rån och då var det kört med att komma undan med kontraktsvård, det blev fängelse i 24månader. Jag sökte mig då till en behandlingsanstalt men någon behandling fanns inte i någon större utsträckning faktiskt. Trivdes jag med att sitta i fängelse? Nej det kan jag ju inte påstå att jag gjorde, jag med mitt humör hamnade rätt ofta i bråk. Det var rätt jobbigt men jag höll mig till dom som jag kom överens med. Sen efter fängelsestraffet så kom motivationen krypande sakta med säkert. Men motivationen har svikit mig emellanåt och jag har tagit några snesteg. Jag kan ibland fundera på varför inte mina barn har varit en drivkraft nog att bryta mitt destruktiva mönster för mina barn är mitt allt. Men drogberoendet är en sån stark sjukdom så jag har inte mäktat med att stå emot. Sen har jag insett att jag kan inte vara drogfri för barnens skull för då skulle jag inte vara en bra pappa då jag inte kan vara drogfri pga någon annan. Jag måste vara drogfri för min egen skull och bli hel som människa för att kunna fungera bra som pappa. Låter väldigt dumt när jag läser vad jag skriver om mina barn och min papparoll men jag vet vad jag menar iaf.

I somras tog jag 4-5 snesteg och det finns konsekvenser kvar efter det.

Var det värt det? Nej verkligen inte. Men innan jag hamnade i ett djupt missbruk igen så sökte jag hjälp.

Ställer mig frågan : Varför sökte jag hjälp? Jo jag sökte hjälp för jag ville inte tillbaka dit jag en gång varit och den motivationen är så stark nu så jag är verkligen på gång ! 

Jag ska nu påbörja en ett års lång behandling. Ruskigt mycket tycker jag att det låter som helt plötsligt men behandlingen är på lite rygt två timmar i veckan så det är inte så mycket egentligen. Och varje minut jag lägger ner på mig själv är en ren investering i mitt liv. Jag är så glad nu för att jag lärt mig att se saker ur ett annat perspektiv och tar beslut som är positiva för mig. Är så nöjd över mig själv att jag verkligen tog beslutet att söka vård innan jag spårade ur igen för hade jag det så hade jag nog inte gått levande ur det tyvärr.