Jag har fått 11 domar totalt i tingsrätten. Varje dom har då innehållit en 5-6 åtalspunkter vilka då bakas ihop till en dom. Dom flesta åtalspunkterna har varit våldsbrott men även en hel del punkter på bla grovstöld, olovliga körningar osv.

Men att få en dom i tingsrätten är en enorm skillnad gentemot samhällets dom emot en. Tingsrättens dom försvinner ur systemet efter ett ex antal år, det gör inte samhällets dom. Nej i dom flestas ögon så är man en gång dömd så är man alltid dömd och den domen är den tyngsta att bära på. Människor har så fruktansvärt lätt för att dömma varandra. Samma människor som dömmer ut en för att man är missbrukare och tjyv. Men är dom beredda att ge en missbrukare chansen att komma tillbaka i samhället?

Nej det kan jag lova att det är inte många. Hur tänker då dessa människor funderar jag ofta på men jag kan inte förstå.

Vad hände med mig när jag inte fick chansen i samhället? Jo jag fortsatte ju att missbruka och begå nya brott så klart för där bland mina "vänner" var jag alltid välkommen och hade en "identidet". Men det var ju egentligen inte jag, nej det var ju en missbrukande Johan som egentligen inte hade någon identidet utan allt var ju som i en falsk värld.

Jag funderar ofta på vad som hänt om jag fått den där praktikplasten jag sökte, hur skulle mitt liv ha sett ut om jag fått den chansen? Det vet jag ju givetvis inte, varken då eller nu. Hur skulle det ha sett ut om folket släppt på garden och vågat släppa in mig i någon slags gemenskap då jag hade min drogfria perioder som kanske gjort att känt mig nöjdmed tillvaron och låtit bli att gå tillbaka till missbruket? Samma sak där det vet jag inte. Men jag tror ändå någonstans att livet sett lite annorlunda ut faktiskt. Jag kanske hade lyckats ta mig tillbaka tidigare in i samhället. Människor resonerar "han har gjort så många behandlingar men han fixar det ju inte ändå, varför ska vi satsa ännu mera på honom?". Vart ligger egentligen problemet att jag inte fixat ett drogfritt liv? Helt klart på min egna förmåga att klara av det men en stor del av problemen har varit då jag kommit ut från en behandling. Då när jag är "färdig behandlad" då står jag där återigen utan att få chansen till en praktikplats/arbete, jag står fortfarande där utan att få komma in i en gemenskap. Men ändå förstår inte folket vart problemet ligger. 

Jag kan absolut inte lägga över skulden på någon annan att jag fortsatt i samma gamla fotspår men om alla tog ett större ansvar och istället stöttat mig o flera med mig istället för att döma ut oss så hade det varit en stor hjälp.

Känslan av att gå in på ett fik där jag bodde och känna allas dömmande blickar det var inte lätt.

Men jag visade aldrig att det var jobbigt för mig, nej den glädjen skulle dom inte få.

Men allt tror jag handlar om rädsla från deras sida, dom vågar helt enkelt inte. Dels är dom rädda för mig o vad jag gjort när jag varit påverkad och dels är dom rädda för vad ders vänner ska tycka om dom sträcker ut en hjälpande hand. Men nu är det som det är med den saken, jag kan aldrig ändra på en människa men jag kan ändra på mig själv. Samtidigt är jag på ett vis fruktansvärt glad att det sett ut som det gjort. Jag har trots mitt leverne fått två underbara döttrar som betyder allt för mig, Jag har fått mycket bra vänner senaste åren. Jag har flyttat till Uppsala där jag är en i mängden, ingen som tittar snett på mig. Jag har en identitet, jag är Johan

Men jag håller sakta men säkert på att bygga upp den också. Jag har inte kommit fram till vad ja har för fritidsintressen tex för jag har aldrig haft något fritidsintresse under mitt vuxna liv. Men för varje dag som går blir jag starkare i mig själv. 

Men en tankeställare  tiller som läser.

Har du rätt att dömma någon annan?

Vad gör du för att hjälpa såna som mig ?

Men framför allt hur ser det ut bland din släkt och vänner?.

Är bron alltid så väl sopad som dom ger sken av?

All kärlek till er Kamrater <3

 

Lisa

10 januari 2014 19:47

Du skriver fantastiskt Johan. Om du gillar att läsa så sök på "stämplingsteorin" vilken handlar en hel del om det du skriver om. I stort går den ut på att hur samhället dömer/stämplar en människa påverkar den personens framtida beteende. Kram /Lisa

 

Ingrid Blom Runnman

14 januari 2014 20:04

"Du ska ej dömma någon, förän du gått två månvarv i dess mockasiner"
Nåt ditåt lyder ett indianskt ordspråk, och jag tycker att det säger så mycket.
Jag har själv använt nåt liknande det, gentemot försäkringskassan/arbetsförmedlingen när dom ifrågasatt varför jag inte klarat av arbetsträning, som dom har tyckt att jag ska klara av, och det fick jag från Sonja, "jag har bott i den här kroppen xxx år, så jag vet nog själv bäst vad jag klarar och inte"!
Kram

http://elsamajarun.blogg.se

 

majalenadeen@hotmail.com

29 januari 2014 21:09

Tack Johan för att du delar med dig av dig själv, det ger mig en klarare bild av din och andras liv i och ur ett missbruk.
Vill bara dela en tanke som dök upp undre tiden jag läste.
På Jorden finns det massa olika människor, (tur är väl det)de bär på sina erfarenheter och tolkar det dom ser utifrån sin det. En del lever genom andra, andra för andra och en del helt för sig själva och säkert en massa där emellan. Men tanken går till din önskan att komma in i samhället och bli en av det.
Där är en ren teater alla som kan koden hur man säger och vad man
gör i olika situationer, kommer långt. Inte hur hög utbildning eller annan erfarenhet, utan hur man bemöter människan som är framför.
Detta kallas för Svensk kultur.
Jag möte många invandrare och de har samma svårigheter, de vet inte hur man bemöter chefen här i Sverige, de gör som de gjort i sitt hemland.
Kommer kanske med smicker och under kastar sig, som den svenska chefen rynkar näsan åt, riktig ogillar.
Att chefen inte väljer denna man kan du nog förstå, eftersom du förstår våran kultur. Men jag kan tänka mig eftersom du missbrukat en längre tid har ett beteende som skiljer sig och det är den "teatern" som är nyckel till "samhället"
Jag vill samtidigt inte tala om att du inte duger som du är, du bär på så mycket som jag aldrig skulle orka bära, du är värd ett liv som du vill och orka leva.Du är en viktig människa och du är en far och i och med det, så har du en stor och viktig uppgift. Finnas för dem och stötta dem i sin uppväxt. Där du ska vara du och bli stolt över dina val.
Ta hand om din dag och gör det den bästa!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nä just det jag har inte bloggat på ett bra tag :/. Men jag har haft så fullt upp med livet så jag har inte hunnit. Sen sist så har det varit möten på olika myndigheter varje dag vilket har tagit orken ifån mig på kvällarna MEN det har lett till en...

Min självkänsla den har alltid varit i botten oavsett vad det än handlat om. Men självförtroendet har det aldrig varit fel på! Jag har alltid sett ner på mig själv och jämfört mig med andra och tyckt dom varit så mycket bättre än mig. Slagit på mig s...

Jag har inte mått bra på sistone, jag har mått skit rent ut sagt. Har jag visat det för någon? Nej jag har varit clownen Johan i vanlig ordning.  Från människor i min närhet som är oroliga för mig och mitt mående har jag ofta fått frågorna "hur mår...

Jag stör mig nå jävulskt på att folk som kallar sig mina "vänner" aldrig hör av sig till mig. Jag försöker ta kontakt med dom och trots att jag ser på tex Facebook att dom läst mina meddelanden så får jag inget svar. Nej istället så smyger dom runt...

Ja det är en jobbig sak att tänka på det med. Alltid när jag varit i missbruket så har jag blivit totalt skogstokig när nån käftat emot eller så. Ibland behövdes inte ens det, det kunde räcka att någon tittade på mig och jag uppfattade det som nå...