Sitter och funderar på olika sviter som jag sett till att dra på mig genom årens gång. Och det är en hel del faktiskt som jag lider av mer eller mindre varje dag. Ryggen är en av siterna. Inte så knepigt egentligen när jag körde helt åt helvete med bilen och mer eller mindre trycktes fast under ratten. Spräckte några kotor i ryggen, skulle gå med en ställning i ett år som skulle göra så jag inte kunde böja ryggen. Fick den sitta på i ett år? Nej en vecka efter jag kom från sjukhus åkte den av, gick ju inte att punda runt med den på sig. 

Ja listan går egentligen att göra lång men den jag lider mest av och som är mitt stora problem är skadorna jag fick efter att ha fått ansiktet sönderslaget.

Ibland blir jag alldeles darrig i hela kroppen och kan inte hålla i ett vattenglas för då skvimpar allt ut. På sommaren när det är varmt så går jag med konstant huvudvärk för det värker som fan där titanplattorna sitter fast skruvade.

Sen är det många saker jag märker har förändrats hos mig men inte kunnat förstå själv men tror mig vara något på spåret nu nämligen http://hd.se/mer/2007/04/17/liten-foerstaaelse-foer-foeljder/ . 

Mitt humör har väl alltid varit lite hett men sen sommaren 2006 så är det så att jag mår illa bara jag tänker på hur jag blir när jag blir arg. Det bara blir nattsvart o sen år det över lika fort men i vissa situiationer hinner jag ju ställa till med en del också som både jag och andra får lida för. Och den känslomässiga biten skulle jag vilja påstå fungerar inte alls. Antingen gillar jag en människa eller så hatar jag den. Att läsa av när någon är arg,ledsen,irriterad fungerar då rakt inte. Och ibland fattar jag inte hur jag ska hantera en sån situiation och då blir jag arg, blir arg på mig själv men det är ju den stackarn som är ledsen eller nått annat som blir lidande av det. Allt det här sammantaget gör att jag känner en oerhörd frustration och maktlöshet inom mig när jag inte kan hantera fullt naturliga saker.  Men när jag läste den där texten så väcktes en tanke inom mig och ett hopp väcktes att det kanske är värt att ta upp det med vården och se om jag kan få hjälp med problemen på något vis. Jag menar jag fick ju ändå tre stora blödningar i hjärnan och helt naturligt så borde det ha påverkat mig på något sätt. Jag känner mig själv så pass väl att jag vet att jag är en snäll och omtänksam kille men det fungerar helt enkelt inte ibland, det slår slint i huvudet. Sen blir det som ett ekorrhjul: ilska, irritation över att ha blivit arg vilket leder till ilska igen ja ni förstår cirkeln. Och som det står i texten "liten förståelse"? Ja hur ska andra förstå när jag inte ens förstår själv?

Men texten fick mig att vakna till och att prata med vården om en utredning vore nog inte så fel. Det skulle nog ge mig många svar och kanske skulle det gå att träna bort deffekterna. Och mina kamrater skulle kanske kunna förstå mig i vissa lägen och där med kunna hjälpa/hantera mig på ett annat sätt. Försöker och vill inte gömma mig bakom skador MEN vill däremot lära mig att hantera dom om det nu vore så att det är dom som bidrar till en del av mina deffekter. Mitt närminne funkar inte heller, är det också en deffekt efter blödningarna? Ja jag vet inte men hoppas jag kan utredas på någotvis så kanske jag får svar på mina funderingar .

Men det får tiden utvisa mina kamrater :) 

Varför gå i lera o sörja när man kan gå på is o ha det glatt  ;)

Kärlek Kamrater <3