Ja känner mig verkligen som en belastning ibland. Jag vet att jag inte ska eller borde göra det men jag hör allför ofta folk säga till mig "Det är vi som betalar skatt som får bekosta dig och din vård". Visst jag kostar samhället en massa pengar, just nu 21.000kr i månad. Men varför gör jag det ställer jag mig frågan? Jo för att jag vill bli "normal", jag sökte hjälp  innan jag blir en ännu dyrare kostnad för samhället. Har jag dåligt samvete för det? Ja ibland får jag det när folk kläcker ur sig såna saker, ibland inte för jag vet att jag är värd att få hjälp dels med mitt missbruk o dels med alla mina diagnoser. Jag ställer mig ofta frågan hur mycket BARA mina aggresioner kostar samhället? Bara ett exempel är när jag klappade på en kille, killen sprang ifrån mig och in i en port. Vad gjorde jag? Jo slet loss handtaget på porten och slog det rakt igenom rutan för att komma åt honom. Kostad? Det mot killen kostade: kränkning och sveda o värk= 9000kr, bostadsrättsföreningen=6500kr plus advokatkostad på drygt 20.000kr

Det är 35,500 för ETT tillfälle under min framfart, och det brukar hinna bli en hel drös med såna tillfällen för mig under ett år. Då törs jag inte ens tänka på vad jag kostar allt som allt med alla saker jag ställer till med totalt. Vem står för dom kostnaderna? Jo staten, så visst har jag kostat samhället en jävla massa pengar. Och visst jag kostar staten en jävla massa nu med, men vad är mer värt? Att jag pundar lös och ställer till det ännu mer eller att det "investeras" i mig ang vård nu när jag har nått min personliga botten och verkligen vill ha hjälp? Vet att det här inlägget kommer att reta upp en del men vet ni? Det skiter jag blanka fan i! Tänker inte ha dåligt samvete för att jag söker hjälp och vill styra upp mitt liv även om det är svårt att inte känna så ibland. Och till alla er som säger att ni betalar skatt och jag är en kostnad för er? JAG betalar också skatt! jag betalar även 2500kr i månaden för min plats inom vården i form av egenvårdsavgift. Hade jag inte varit motiverad så hade jag gett blanka fan i att se till att jag kunnat betala varje månad. Hade inte kämpat för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samt läkaren anser inte att jag är tillräckligt psykiskt stabil för att ens kunna arbetsträna. Det ska ni veta känns hårt att få höra något sånt när jag verkligen vill ut i samhället och göra rätt för mig. Men samtidigt som jag vill det så är det bara att inse att dom har ju tillräcklig kompetens att avgöra det och klokast är nog att lyssna på dom. Jag skulle kunna fixa ett arbete på egen hand men skulle jag klara av det? Förmodligen inte. Vissa dagar är jag så slut psykiskt att jag inte ens vill komma upp ur sängen. Skäms även ibland för att jag får känslan av att jag är svag som inte bara biter ihop och stuvar undan mitt psykiska mående och kör på. Men är jag svag egenligen? Nej jag är ju inte det eftersom jag vågar ta itu med dels mitt missbruk och dels för att jag vågar ta itu med mitt mående. Tänker ofta på hur det skule se ut för mig om jag inte vågade det. Förmodligen skulle jag punda på för att glömma hur jag mår och känner och sen är det katastrof i mitt liv igen.

Det är en jävla fin marginal mellan att känna skuld och att känna att jag är värd vård. 

Man behöver ju inte va en raketforskare för att förstå varför jag mår som jag gör. Hur många skulle egentligen må bra av att leva så som jag gjort? Tror att bra många skulle gå på knä efter kort tag. Återigen det är inge värre för mig än någon annan  missbrukare

Och med så mycket kamrater som jag verkligen har som backar upp mig och finns som stöd för mig gör att jag inser att jag är värd ett värdigt liv, ett liv utan ett missbruk och ett bra mående. Sen är det en sak med mina kamrater också, jag måste börja våga lita på att folk vill mig gott och släppa in folk i mitt liv. Det här med bloggandet hjälper mig en bra bit på vägen med den biten. Dom som läser mina blogginlägg och ändå stannar kvar och accepterar vem jag är och var, det är mina kamrater. Resten ja dom försvinner av sig själv.

I helgen kamrater kommer jag att ägna all min kärlek till min yngsta dotter då jag ska vara med henne hela helgen <3 Är det något jag känner att jag verkligen har gott om så är det kärlek, kärlek tiller kamrater, kärlek till mina barn MEN framför allt kärlek till livet <3

Sköt om er kamrater och gör nu inget jag inte skulle ha gjort ;) 

Kärlek till er Kamrater <3

http://www.youtube.com/watch?v=JQ9oCFL4TOw