Tålamod är inte en av mina starkare egenskaper. Jag har ett huvudmål och har väldigt lätt att sikta mot stjärnorna men når allt för ofta bara till trädtopparna. För mig och min situiation är det säker ett jättesteg att nå till trädtopparna men i mitt tycke är det ett misslyckande för jag siktade ju minnsan mot stjärnorna.

Jag ställer för stora krav på mig själv helt enkelt och allt handlar om att jag vill bevisa dels för mig själv men framör allt för andra att jag minnsan kan. Men när jag lyckats komma till trädtopparna så har jag i mina ögon misslyckats och har inte tålamodet att invänta nästa steg upp på stegen mot stjärnorna. Och vad slutar det med? Jo jag ger upp helt enkelt och slår på mig själv för att jag anser mig misslyckad som inte klarar av mina mål. Det i sin tur medför att jag hamnar inte på ruta noll utan ruta minus 10. Sen börjar kampen med att först o främst komma tillbaka på ruta noll vilket oftast är den största utmaningen. En stor del i den utmaningen ligger i att arbeta fram ett förtroende bland familj och vänner och det blir allt svårare för var gång jag ger upp.  

Jag vet själv om mitt problem med tålamodet men får det ändå inte att fungera vilket är jobbigt som fan.

Det jag måste lära mig är att inte försöka gå mina egna vägar, göra det jag anser vara bäst för mig själv.

Jag måste lära mig att lyssna på andra som kan det här med att hantera livet.

Att sätta upp ett huvudmål är oerhört viktigt men viktigare i den biten är att jag sätter upp delmål och lära mig att acceptera att det är så det går till i livet. Är oerhört jobbigt att inse att trots att jag är huvudrollsinnehavaren i mitt liv så klarar jag inte av att hantera livets villkor.

Har aldrig kunnat det men jag tänker kämpa som aldrig förr nu för att lära mig det.

Och jag har ett oerhört stort stöd av mina vänner som vet vem jag är och hur jag fungerar, även om dom inte vet om det så "coachar" dom mig något så otroligt mycket.

Varför skriver jag ner det här? Jo för att påminna mig själv hur viktigt det är för mig att lära mig att varje delmål är ett steg mot huvudmålet.

Jag har haft alla föruttsättningar i livet för att lyckas. Arbete,familj,boende men allt har alltid raserats pga att jag gett upp för många gånger då jag inte nåt målet.

Jag jämför mig med alla andra i samhället för mycket. Han/hon har det o ska göra si o så o då vill jag också ha det så fast jag kanske inte har föruttsättningarna just då. Och vad innebär det för mig? Jo det är ett misslyckande.

Att reflektera för mig nu när jag skrivit det här : jag måste sänka kraven på mig själv och våga börja lita på andra och ta hjälpav dom.

Tror att det finns rätt många som känner igen sig i det här och kommer säkert att kunna associera till sitt liv på något vis.

Just idag har inte varit någon bra dag för mig då mitt humör har varit en katastrof. Gått runt och varit arg och bitter hela dagen. På vad ställer jag mig själv frågan? Oavsett hur mycket jag försöker bena ut det så ser jag ingen anldning till varför jag varit det.

Men vet ni? Jag har redan bestämt mig för att morgondagen ska bli en bra dag!

Nu orkar jag inte skriva nå mer idag men forsätt följa min resa så kommer det mera 

Kärlek till er kamrater <3