Dom två absolut hemskaste dagarna i mitt liv var när min mor och syster dog. Min mor dog den 9/6-04 och min syster den 24/8-06. Saknaden går inte att beskriva.

Min mamma fyllde 45år den 9 maj 2004 och och dog den 9 juni 2004, alltså 45 år och en månad prick.

den dagen satt jag hemma i min lägenhet med några kompisar och spelade kort och så ringer telefonen, det var min styvfar som ringde och frågade om jag var hemma och jag hörde på honom att något var fel. Jag frågade honom på telefonen vad det var och han sa "mamma är död". Fy fan för den känslan som infann sig i min kropp då. Han sa att han var på väg för att hämta upp mig, dom få minuterna det tog för honom att hämta mig kändes som timmar. 

Jag hoppar in i hans bil och han kör iväg, det är klart att han också var chockad det var ju trots allt han som hittade henne. Vi åkte hem till mamma och där satt hon i sin soffa. Hon dog av att hon hade blodproppar i lungorna och hjärtat orkade inte. Hon såg så avslappnad ut där hon satt, jag försökte väcka henne men det gick inte. Sen kom polisen och då bröt jag ihop totalt, tårarna bara sprutade. Dagarna som följde var som i en dimma, jag hade inte tagit till mig riktigt att hon var borta. Sen efter ett tag så blev vi alla, jag och mina syskon samt styvfar uppkallade till hälsocentralen. Vi skulle få reda på dödsorsaken då obduktionen var klar,det var den jobbigaste promenaden någonsin att gå in i det rummet där läkaren satt. Läkaren var väldigt pedagogisk o förklarade lungt och sakligt att hon dog av att hon hade blodproppar i lungorna och hjärtat orkade inte med det och satt kvar med oss en stund. Sen kom det här med bouppdelningen mm och det gick hur smidigt som helst men när vi skulle tömma hennes hus ja det var jobbigt. Gå igenom alla hennes saker och för varje sak jag tog i så påminndes jag om henne, det var inte lätt. Sen blev det dags för begravning och då fick vi titta på henne innan i kistan. Det var ingen kul känsla att gå dit och veta vad som skulle ske innan för dörrarna. Men väll där så kom lugnet över mig. Det här låter nog sjukt men hon var så vacker och fin där hon låg. Känslan efteråt var helt annorlunda än när jag gick dit, det känndes så skönt att få se henne en sista gång. Ett sista hej då på nått vis.

Min mamma, den viktigaste kvinnan i mitt liv. Hon som alltid funnits där för mig. Helt plötsligt fanns hon inte där.

Min mammas högsta önskan gällande mig var att jag skulle fixa ordning på mitt liv men det lyckades jag inte med då. Men bättre sent än aldrig, nu ska jag verkligen fixa så att hennes önskan går i uppfyllelse.

Hösten 2005 satt jag häktad i Härnösand med fulla restriktioner. Det innebär att ingen telefonkontakt eller brevkontakt med omvärlden får ske. Men så helt plötsligt en dag så kom vakten med en telefon till mig och jag trodde det var min advokat. Men där i andra sidan av luren hejade min lillasyster glatt, gissa om jag blev chockad.

Ännu mera chockad blev jag när hon på sitt klämchecka sätt berättade att hon blivit akut opererad i huvudet för hon hade en tumör. Min värld rasade samman där i den lilla cellen. Sen fick jag inte prata mer med henne och ovissheten om vad som pågick runt henne och hur hon mådde tärde mera inom mig än vad själva häktnignen gjorde.

Den gången blev jag dömd till kontraktsvård i minst 12 månader. Men det struntade jag i för nu äntligen fick jag ha kontakt med min lillasyster igen. Det var så otroligt skönt att få prata med henne när jag ville.

Tänk er min lillasyster på 15 år halvsides förlamad men med världens kämparglöd. Tog körkort på moped men hon kunde ju inte gasa för hon var ju lam på den sidan, problemet löstes genom att flytta gashandtaget till andra sidan.

Att hon hade modet uppe att orka kämpa så som hon gjorde. På sommaren 2006 efter att jag kommit från sjukhuset så kom hon upp och hälsade på mig på behandlingshemmet. Jag kände på mig att hennes mående var på väg till det sämre, hon satt vid matbordet och bara föll bort. Sen ryckte hon till och var som "vanligt" igen. Vi var och badade, hon simmade på för fullt och jag stod bara och var orolig för hur det skulle sluta, halvsides förlamad och ge sig på att simma? Hon grejjade det galant. Sen åkte hon och styvfar till Gotland och jag skulle dit med behandlingshemmet

dagen efter dom åkte dit. Vi bestämde att vi skulle mötas upp i Visby men hon orkade inte. Då förstod jag allt mer o mer att nu var det nog inte länge kvar. Och det var det inte heller, hon flögs från Gotland till Östersund för vård. 

Då bekräftades mina farhågor för varför skulle dom annars inte ha flygit henne till Umeå universitets sjukhus för mera kvalificerad vår? Vi pratade varje dag hon låg på sjukhus. Hon visste inte vad hon pratade om ibland, hon fick inte fram rätt ord. Ibland kunde hon svara ketchupflaska när svaret borde ha varit att hon ätit korv och makaroner typ. Jag skulle åka ner och hälsa på henne på sjukhuset men hann inte.

Personalen kom och väckte mig  morgonen den 24/8 och sa att min pappa ville att jag skulle ringa honom. Redan där där och då visste jag, jag ville inte ringa just för att jag visste. Ringde och det var det jobbigaste samtalet någonsin.

Även fast jag visste att det skulle sluta så. Men en sån sak kan man inte förbereda sig på oavsett.

Sen kom begravningen och även henne fick jag se i kistan innan. Där låg den underbaraste ängeln någonsin med sitt blonda lockiga hår. Värmen jag kände när jag såg att hon hade sitt halsband på sig som hon fick när hon hälsade på mig där på sommaren den var otroligt varm. 

Det går inte en dag utan att jag tänker på dom och det är inte utan tårar jag skriver det här.

Jag har aldrig kunnat prata med någon om det här mer än lite flyktigt för jag inte kunnat öppna mig.

Det är en så skön känsla av att kunna skriva av mig om det.

Ni mina kamrater se till att vara rädda om era nära och kära. Såna här livsöden kan man inte styra över men man kan se till att man alltid är sams och har bra kontakt med sina nära och kära.

Kärlek till er mina kamrater <3