Oavsett dom tidigare sakerna jag berätta om mitt liv så är det här den absolut jobbigaste historien för mig ur mitt liv.

Det är bara dom närmaste runt omkring mig som kände mig då som vet om det här.'

Jag var totalt nerdekad och saknade bostad och på nått sätt o vis hade jag lyckats få den lokala tidningen att tycka så synd om mig så dom gav mig all uppmärksamhet på mittuppslaget. Jävla snygg jag va på bilden med slitna kläder och hade nog inte duschat på en vecka. Hursom haver så ringer min telefon på en söndags förmiddag efter den artikeln och en man erbjöd mig ett rum i en lägenhet gratis, två timmar senare hade jag trixat lös pengar till bussresan dit.

Inte helt nykter kliver jag av bussen på orten dit jag skulle och blir mött av den här mannen.

När vi kommer hem till honom så börjar han bjuda på starköl, shit vilken schysst lirare tänker jag.

Dagarna flöt på o likaså ölen utför strupen. Rätt snabbt klar gjorde han för mig att han var homossexuell, ja det sket väl jag i så länge han inte rörde mig klar gjorde jag för honom. Dagarna blev till månader o för var vecka så blev jag allt mer försupen o trasig. Sen började det hända skumma saker, jag kunde vakna av att han var på väg att krypa ner i min säng men då tok det hus i helvete o han lommade iväg med outrättat ärende. Det slutade han med så småningom för tills sist så slog jag honom varje gång han närmade sig mig. Ni ska veta att under den här tiden så drack jag så hejdlöst så jag hade knappt koll på vilket årstid det var ute o han drack likaså. Sen en dag när jag "brunnit" av på soffan så händer det absolut jobbigaste. Jag vaknade av att han körde upp två fingrar i anus på mig samtidigt som han försökte suga av mig. Jag flyger upp som en fjäder och tro mig när jag säger att jag höll på att slå ihjäl honom. Min ilska fanns det ingen hej på, slog o slog tills han inte rörde sig mer. Sen kom ångesten, inte för det som han gjorde för mot mig utan för att jag trodde jag slagit ihjäl honom. Jag tog blöta handdukar o torkade av honom, släpade honom till sin säng. Bäddade ner honom. Jag tyckte helt enkelt synd om HONOM. När han väl vaknade till liv dagen efteråt så nämde varken han eller jag det som hänt dagen innan. Han såg värre ut än en trafikolycka o gnällde om att han hade ont både här o där. Jag hade oxå ont, inte fysisk men psykist, mådde så fruktansvärt illa över det som hänt men bet ihop och sa inget. Men det fanns två botemedel mot ångesten och det ena var alkoholen vilken han stod för dag ut o dag in och det andra var att stuva ner det i ryggsäcken. Dom två lösningarna tillsammans var bra då just för stunden. Till sist så orkade inte varken min kropp med allt supande eller mitt psyke det som hänt. Jag bröt ihop totalt, var ett vrak när ambulansen plockade upp mig. Där och då berättade jag vad som hänt för ambulansmännen, men ville inte att dom skulle kontakta polisen för jag var rädd att åka dit för misshandel mot den här mannen i samband med vad han gjort mot mig. Lyssnade dom på mig? Nej polisen stod redan på akuten när jag kom dit, dom ställde en par tusen frågor kändes det som. Samma dag blev han anhållen. Jag flyttade till en annan på samma ort samma dag jag kom ut från sjukhuset. Det enda som snurrade i mitt huvud var : nu är det kört Johan, nu åker du dit för grov misshandel eller ännu värre mordförsök. Blev kallade till en massa förhör och ja kunde inte längre hålla inne om vad som hänt. Puh vilken lättnad det blev. Sen kom rättegången och den var inte rolig. Allt som sagts i förhör osv togs upp och det kändes som att jag blev våldtagen en gång till psykiskt. Han dömdes tilll 15 månaders fängelse, medans jag dömdes där och då i soffan till ett livstids straff genom att måsta bära med mig den händelsen resten av mitt liv. Idag kan jag skriva om det för det får mig att lätta lite på känslan. Ingen av mina nya vänner sedan den här händelsen har jag berättat något för just för att jag skäms så oerhört över den händelsen. Nu när ni har läst det här så ställer ni er garanterat frågan om varför jag stannade kvar både när han närmade mig i sängen och när det hände i soffan. Svaret är jävligt enkelt. Jag var så trasig och nere på botten så varje dag jag fick lägga mig i en varm säng och vakna upp till obegränsatt med alkohol var som himmelriket och någonstans där i min sjukdom så blundade jag för det som hände. Det har hänt att folk i min närhet råkat se tingsrättens dom mot honom men jag har förnekat att det verkligen var så det gick till och hittat på andra versioner för jag skämts så oerhört mycket. Idag känner jag mig beredd att möta mina känslor runt den här peroiden i mitt liv och jag inser att det var inte mitt fel det som hände. 

Men här ser jag också vad beroendet gjort med mig. Jag var helt i alkoholens klor och därför förnekade jag allt som hände för jag fick ju trots allt gratis alkohol varje dag. Jag inser oxå hur illa jag gjort mig själv rent psykiskt som hållt det här inom mig utan att pratat med någon om det tidigare.

Det är inte utan att jag fäller en tår som jag delar med mig av det här. Och jag inser också att jag blottar hela mitt liv genom denna bloggen men vet ni? Jag skäms inte ett dugg över att jag gör det för det hjälper mig något oerhört att skriva av mig. Visst jag skulle kunna och sitta och skriva ett dokumet på min dator som ingen får läsa men det känns så oerhört viktigt för mig att flera får läsa hur sjukt ett liv i beroende kan vara.

Mitt beroende satte mig i den mest jävliga situiation en människa kan råka ut för, kille som tjej.

och allt för många tar på sig skulden precis så som jag gjort men nu känner jag mig mogen att bearbeta det som hänt. Det är inte alla som kan det och jag lider med dom.

Vad kan jag lära mig av det här? Jo att våga erkänna för mig själv vad som hänt i mitt liv och vara ärlig mot dom i min närhet om vad som hänt i mitt liv. Jag behöver inte skämmas för just den här händelsen för det var inte mitt fel.

Vad kan ni som läser lära er av den här berättelsen? Det kan vara vilken händelse som helst i erat liv där ni tagit på er skulden men det egentligen inte är erat fel. Rannsaka era liv och ni komme att hitta tillfällen i era liv som ni borde bearbeta för det var trots allt inte erat fel.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=2897404

Kärlek till er mina vänner <3