Nu ska ni få läsa om hur jag funkade när jag blev pappa för första gången.

Det va den 29 juli 2003 som mitt första barn kom till världen och det var en av mina positivaste händelser i mitt liv men likaförbannat fick jag till det så till den milda grad att det samtidigt blev en negativ period i mitt liv.

Absolut inte mitt barn för hon är än idag en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv, likafullt som att min andra dotter oxå är det.

Men just åren 2002-2004 var riktigt jobbiga år för mig med flera. Vill inte gå in på några djupare detaljer som rör andra av respekt för dom, det är mig det handlar om.

Jag bodde i Myrviken 2002 till våren 2003 då jag en kväll kom på att jag ville flytta hem till Strömsund o det tog väl knappt en vecka så satt jag i Strömsund. Inflyttningsfest hörde ju till så klart jag oxå skulle ha en sån och det blev det med dunder o brak, fest i tre-fyra dagar med kompisar från bygden. Bodde sambo då med en som fick lida något oerhört pga mitt liv och leverne. Men det insåg jag inte där o då. Hur som haver så bestämde jag mig för att skärpa till mig där i april-maj nångång 2003. Fick jobb som maskinförare på en bondgård o det passade mig alla tiders tyckte jag.

Dels för att jag fick jobba obegränsat, det vill säga hur mycket jag ville. Dels för att jag höll mig på mattan enligt min syn på saken. Jag jobbade 15-16 timmar per dag sju dagar i veckan,kom hem sent åt o sov o drog tidigt på morgonen. Alla tiders, ni vet nu jävlar kunde skvallertackorna på byn hålla käften för nu jobbade jag. Men det var ju inte så bra som jag ansåg att det var tyvärr. Ni vet jag "älskade" jobbet så pass mycket att när vi väl var där på BB så lessna jag för det hände ju inget så jag gjorde som så att jag bad min chef hämta upp mig så jag kunde åka o jobba istället. Hade ingen som helst tanke på att vara där och stötta den blivande modern utan det fick min mor göra istället. Så här efteråt så har jag mått så fruktansvärt dåligt över det beslutet men samtidigt kommit till insikt om att jag måste släppa det o gå vidare.

Men åter till jobbet. jag valde alltå att jobba istället för att vara hemma med mitt nyfödda barn o dåvarabde sambo. Varför? Jo för jag höll mig nykter när jag jobbade som jag gjorde. Sen va fan alla dricker ju när det är löningshelg så resonerade jag. Kruxet var ju bara det att alla nadra drack EN kväll medans jag drack väl en tre-fyra dar, att jag missade två-tre arbetsdagar efter en löningshelg gjorde inget för chefen var så nöjd med mitt arbete och mina arbetstimmar så mitt drickande kom aldrig på tal. Kontentan av det hela blev att jag var ju aldrig med min dotter det första året. Jobbade jag inte så var jag på partaj någonstans. hon o modern såg ju aldrig till mig o var det nångång dom såg mig så var jag alltid full. En full Johan på den tiden var en aggresiv Johan o allt som oftast hände det en massa otrevligheter som alla i min närhet blev drabbade av. Jaja min plan efter varje fylla var att om jag jobbade ännu mera så då höll jag mig ju nykter o då fanns det ju inget problem. Sagt och gjort, jag hoppade över att vara ledig på lönehelgerna oxå. Allt jag gjorde var bara att jobba jobba jobba. Hur länge tror ni jag stod pall för det? Kroppen o psyket kraschade ju så klart. Men det löste jag på ett sätt som var direkt livsfarlig, jag började ju så klart att självmedicinera mig med spriten samtidigt som jag jobbade. Tänk er vilken fara jag var i trafiken. En tarktor på flera ton med ett lastbilssläp bakom fulllastat med höbalar, det blev många ton som fyllestyrdes efter vägarna det. Så här i efterhand så inser jag ju att jag bytte ut mitt ena missbruk mott ett arbete som blev mitt missbruk. "Lätt att vara efterklok din dumme" fan tänker jag rätt så ofta. Men att jag i princip missade första åren med min dotter har sagt såna fruktansvärda spår i mig så det går inte att beskriva.

Ni vet som liten fick jag lära mig av min "pappa" att en man gråter inte och det har jag annamat hela livet men nu när jag tänker tillbaka på livet så gråter jag rätt ofta faktiskt, dock aldrig så att nåon ser. Är fortfarande tabu för mig att prata om känslor. det är just därför jag skriver om dom istället.  Men någonting som jag lärt mig av den här historien är att man kan missbruka på så många olika sätt o vis och att jag är inte unik på något sätt o vis.

Däremot så är jag nog kanska unik som vågar skriva så öppet o dela med mig om mina känslor så pass öppet och ärligt.

Som sagt mitt syfte med bloggen är att få skriva av mig men samtidigt känner jag att ju fler jag når ut till detso fler får en chans att läsa och kanske reflektera över sina egna liv. Sen mina vänner finns det saker som jag vill skriva om men det gör jag inte för att det är andra inblandade o jag vill inte dra in någon i min blögg som kanske blir drabbade på ett negativt sätt.

Sen Måste jag berätta en otroligt rolig sak och det är att ikväll ringde en god vän till mig för hans fru undrade om hon fick visa min blogg för sina kollegor inom myndigheterna. Kul för mig att få sådan puff i ryggen att någon blivit så pass intresserad av mitt blog inlägg att hon vill visa upp det för sina kollegor.

Åter till dagens fundering.

Kan man verkligen välja bort sin familj för ett arbete eller missbruk?

Ja det kan man uppenbarligen och jag vet flera stycken i min närhet som gör samma sak, dom har dock inget annat missbruk än att dom missbrukar arbete, sport osv framför sin familj. Har en vän, en egen företagare som jobbade"bort" två förhållanden. han valde att sälja sin firma för han var less på att ha det så i sitt liv.

Men i dagens samhälle är det total tabu att diskutera sånt med vänner osv, allt ska vara så jävla perfekt utåt medans familjen sliter med att vara just en familj. Hellre skiljer sig människor istället för att bearbeta problemen.

Jag är inge bättre, jag har kraschat två stycken förhållanden på grund av mitt beteende och på grund av att jag kan inte prata om varken känslor eller problem. Nä stuva ner skiten i din ryggsäck johan så blir allt bra, så tänker jag. Sen att andra människor har viljan att diskutera både känslor o problem det blundar jag för.

Vad ska jag bli bättre på?

Jo jag ska bli bättre på att lyssna på andra och försöka våga släppa på känslorna och öppna mig mera verbalt. Det kommer att ta tid men viljan finns o jag har betämt mig för att det ska bli bättre.

Ställ dig frågan vad du ska bli bättre på vet ja :p

Jag hoppas det här väcker lite tankar hos er som läser också o tycker ni att det är värt det så dela mer än gärna.

För mig har det här varit en skön känsla att få dela den här berättelsen ur mitt liv med er iaf

kärlek mina vänner <3

 

Jenny Viklund

14 november 2013 15:39

Vet du Johan att jag tycker om att läsa varenda inlägg du gör. Du och jag är inte så olika. Jag har också ett jävla missbruk som visst inte kanske låter som ett sådant. Men jag har alltid haft problem att tänka på mig själv. Alla andra människor runt omkring mig bryr jag mig så in i norden att jag skiter i mig själv. Det har lett till att jag har ställt mig i väldigt dåliga situationer. Jag vill att alla jag bryr mig om ska helt enkelt ha det så bra om jag så ska dö på kuppen själv. Det hände en grej här för ett tag sedan som fick mig att inse att jag hade ställt upp på personer som egentligen utnyttjade mig till 110 procent så när jag hade gjort ett misstag så blev jag utdömd och bortkastad som en trasa. Men jag har bestämt mig för att börja leva för mig själv och familj och inte för andra. Jag tycker du gör det bra som lämnar ut detta på ett väldigt bra skrivet sätt och du gör nått åt det som har varit och du försöker göra saker till det bättre och det är ändå det som räknas till syvende sist. DU är stark och jag beundrar dig. Hos mig har du alltid en vän Johan! <3

 

ulla

14 november 2013 17:55

Hej Johan
Du kommer att läka jätte mycket av ditt skrivande
Plockar man upp saker ur sitt inre,så kan man titta på det och sedan släppa det
Du skriver Jättebra
Lycka Till i fortsättningen
Det kommer att gå bra
Nu har du bara det braa kvar
Det jobbiga ha du gjort
Kram

 

gunila

14 november 2013 20:26

Du skriver helt fantastiskt! Så gripen av ditt liv och dina erfarenheter och din blogg! Följer :-)

 

Linn

27 november 2013 06:54

Du är så klok och modig Johan. All lycka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nä just det jag har inte bloggat på ett bra tag :/. Men jag har haft så fullt upp med livet så jag har inte hunnit. Sen sist så har det varit möten på olika myndigheter varje dag vilket har tagit orken ifån mig på kvällarna MEN det har lett till en...

Min självkänsla den har alltid varit i botten oavsett vad det än handlat om. Men självförtroendet har det aldrig varit fel på! Jag har alltid sett ner på mig själv och jämfört mig med andra och tyckt dom varit så mycket bättre än mig. Slagit på mig s...

Jag har inte mått bra på sistone, jag har mått skit rent ut sagt. Har jag visat det för någon? Nej jag har varit clownen Johan i vanlig ordning.  Från människor i min närhet som är oroliga för mig och mitt mående har jag ofta fått frågorna "hur mår...

Jag stör mig nå jävulskt på att folk som kallar sig mina "vänner" aldrig hör av sig till mig. Jag försöker ta kontakt med dom och trots att jag ser på tex Facebook att dom läst mina meddelanden så får jag inget svar. Nej istället så smyger dom runt...

Ja det är en jobbig sak att tänka på det med. Alltid när jag varit i missbruket så har jag blivit totalt skogstokig när nån käftat emot eller så. Ibland behövdes inte ens det, det kunde räcka att någon tittade på mig och jag uppfattade det som nå...