En historia om vad jag viljat,vill och vad jag har valt

2009 dömdes jag för rån och olaga hot till två års fängelse. Det var ingen höjdare men samtidigt så sket jag i straffet för jag såg det som en befrielse, en paus från mitt liv. Jag var så nerkörd i drogerna så jag såg inget stopp på något. Orkade inte ta tag i mitt liv helt enkelt. Att sitta där i häktet och tycka att det är en befrielse det är fan inte normalt. Men så kändes det just då och just där. Att slippa träffa folk, bara få vara ensammen det var så underbart. Det var jobbigt när plitarna kom med mat alternativt jag var tvungen att gå på toaletten för då var jag tvungen att träffa dom.

Brottet som sådant det är en sak som jag ångrar så fruktansvärt mycket men berättelsen om brottet återkommer jag till vid ett senare tillfälle. 

Rättegången den gick hyfsat fort då jag erkände utan omsvep, svarade öppenhjärtat på frågor som jag fick.

Samtidigt som det var jobbigt att sitta där och alla strirrade på mig så var det så otroligt skönt att få erkänna och lätta det från hjärtat. Domen föll och jag skickades ner till anstalten Högsbo nere i Göteborg. Med nervösa steg gick jag in där och la mig i min cell. När nervositeten släppt såg vågade jag mig ut till dom andra på avdelningen och rätt fort så kom jag in i gemenskapen. Bland 36 st intagna så var det egentligen två grupperingar men jag höll mig till dom lugnare killarna. Vi spelade Mulle (ett kortspel) mest hela tiden. sen var det arbete mellan 09.00-15.00 varje dag måndag till fredag. fick börja med att packa iskrapor i små plastförpackningar, det var lagom skoj men var ju tvungen att ha min lön på 10,50/timmen för att kunna köpa mitt snus på kioskdagarna för bövelen. Men ganska snabbt så fick jag förtroendet att börja packa reservdelar till båtmotorer, gudarns så kul det var. Och dessutom fick jag löneförhöjning till 14kr/timmen. Dagarna flöt på, tiden fanns inte. Sånt stänger man av för går man och räknar dagar och månader så blir man galen. Hur som helst så skulle jag få avtjäna sista tiden av mitt straff i ett familjehem strax utanför Halmstad för att slussas ut i samhället. Trivdes inte så bra där men jag hade ändå "friheten". Fick pengar i form av ett skadestånd på 68 000 som sattes in på min advokats konto varpå jag ringer honom och ber honom föra över mina pengar till mig. Pengarna kom och gud vad det kliade i fingrarna då! Höll mig i tre-fyra dagar sen ansökte jag om permission och fick det på direkten. Drog direkt från Halmstad till Göteborg.Mötte upp en vän från anstalten som jag bjöd på fin middag för jag hade ju pengar. Sen så ringer en tjej kompis till mig och frågar om jag vill köpa lite amfetamin av henne, hade inte haft en tanke på att punda under permissionen men när jag fick frågan så svarade jag ja direkt utan att tänka efter. Sagt o gjort så träffades vi o jag var så darrig och nervös för jag var så sugen när jag såg grejjerna. Jag darrade så mycket att hon fick sätta den första dosen på mig och den värmen som kändes i kroppen då är obeskrivlig. Sen var det full fart på Johan vill jag lova, tre meter upp i venen ger spring i benen. Hon följde med hela tiden, och anledningen att hon följde med var ju för att jag hade pengar så klart.

Vi åkte tåg till den ena staden efter den andra för jag var ju trots allt på rymmen och ville inte stanna för länge på varje ort. Så höll vi på i tjugoen dagar en dagar, mer eller mindre påtända varje dag. V hade dagar när vi inte tog amfetamin men då tog vi annat för att kunna sova ett dygn eller två för man orkar inte vara vaken hur länge som helst. Jag fick hallucinationer efter att ha varit vaken i några dygn i sträck o då visste jag att nu är det dags att sova och så höll det på. Pengarna tog slut på tjugoen dagar, då var jag nere i Mjölby. Där gick jag och mådde minst lika dåligt som när jag åkte in. Hon hade dragit för länge sen. Så slut i både kropp o själ så när jag såg en polisbil så knatade jag fram och berättade att jag var efterlyst pga av avvikelse från permission. Då blev det iltransport tillbaka till anstalten i Göteborg. Väl där fick jag syn på mig själv i spegeln och fick mig en chock! Kände inte igen mig själv ju, insjukna kinder o mager som aldrig förr. Hade gått ner nästan arton kilo under den här tiden pga allt pund. Fick påbackning med tjugoen dagar på straffet.

Det blev en lång historia det här bara för att komma fram till det jag ville

Ville jag ha mitt liv så här? Nej jag ville leva drogfritt och viljan fanns där men mitt sug efter drogen var starkare.

Jag gjorde valet där när jag fick telefonsamtalet och då tog jag ett snabbt beslut och tackade ja till drogen.

Alla ni som dömer ut en missbrukare gör inte det.

Alla ni som missbrukat och som dömer ut dom som fortfarande håller på gör inte det. 

En missbrukare kan ha en vilja att sluta men olika faktorer kan spela in så man klara det inte, alla har inte samma styrka er.

Ni som inte missbrukar säger oftast men det är ju bara att sluta!

Och många av er som missbrukat och funnit en väg ut ur det ni säger också allt för ofta samma sak.

Bara för att man har VILJAN är det inte så lätt att ta rätt BESLUT.

Jag har inte tagit amfetamin sedan 2010 och det är för att jag har VILJAN att inte göra det, jag har hittat ett sätt att ta rätt BESLUT.

Jag har fått en chans att komma tillbaka till samhället och har viljan att lyckas med det oxå, dock stöter jag på patrull emellanåt men viljan finns där. Men jag ger inte upp för det, nej jag ber om hjälp innan jag sitter där med kanylen i armvecket igen.

Jag gick in på beroende-enheten på socialtjänsten i slutet på september och bad om hjälp och där fanns hon, guds gåva till mänskligheten. Maken till omtänksammare och förstående socialsekreterar har jag aldrig stött på.

Det rasslade bara till så fick jag det jag frågade om jag kunde få hjälp med nämligen en öppenvårdsbehandling och ett särskilt boende för missbrukare med psykiska problem. Varför fick jag det så lätt ligger jag ofta och funderar på och kommer fram till samma sak varje gång, hon måste ha sett och märkt på mig att jag tagit ett BESLUT och att VILJAN finns. 

RESULTATET kommer att bli bra för jag har BESLUTAT mig för att det ska bli det och det är min VILJA.

 Jag kanske inte uttrycker mig så väl men jag hoppas att ni som läser ändå förstår vad jag menar, och trots allt handlar det om att jag vill skriva av mig och påminnas om vart jag varit och vart jag vill.

Sen om alla delar det här vidare så kommer flera att läsa samt tänka efter och reflektera över sina liv. På vad dom vill och och vart dom varit och vilka beslut som är rätt och fel. Det behöver inte handla om ett missbruk, det kan handla om jobb,relationer med mera.

Imorgon blir det en berättelse om en rolig episod i mitt liv :)

Tack till er alla som valt att stanna kvar som mina vänner trots att jag gjort som jag gjort och är den jag är

Kärlek till er kamrater <3