Som alla säkert sett så gjorde jag en ny tatuering igår med texten "Qoud te non occidit te durat" fritt översatt till svenska "det som inte dödar härdar" och ett årtal;här kommer historien bakom den tatueringen.

Jag minns ingeting av den dagen eller veckorna innan egentligen utan har fått det återberättat för mig.

Hur som haver så var jag på ett behandlingshem uppe i Älvsbyn pga mitt missbrukande (som jag inte då tyckte att jag hade) och åkte därifrån hem till Strömsund på ledighet. Det kunde man ju ha räknat ut med arslet att det inte skulle sluta bra. Tog några timmar i Strömsund innan jag knasade till det o återgick i gammla vanor tillsammans med mina "kompisar", ni vet som missbrukare har man inga kompisar som man kan lita på till 100%. Nä då litar man inte ens på snubben man ser i spegeln.

Det gick några dagar där innan jag ringde till behandlingshemmet och fick på nåder komma tillbaka. Nykter resa dit?

Skulle inte tro det va? Ialla fall så fick jag komma in på "hemmet" under premisserna att jag bara fick vara på mitt rum tills jag nyktrat till. Schysst som fan men hade nog varit schysstare om dom kollat igenom min packning innan jag blev insläppt. För tydligen hade jag varit så pass att jag hade lyckats stoppa ner ett helrör i väskan minnsan,vad tror ni jag gjorde då på morgonen den 9 juni när jag hittade den i packningen? Ja uppenbarligen så gick jag ju inte till personalen med den, nä tyckte väl att den passade bättre i min kropp än i slasken. Tjoho vilken fest jag måste ha haft där i min ensamhet! Tills sist tyckte jag nog att det blev tråkigt eftersom jag rymde därifrån på kvällen, pangtjoff ut genom fönstret bara. Vad som hände där under natten är det ingen som riktigt vet men på lördags förrmiddagen den 10 juni hade jag en 5 liters dunk med den allra finaste spriten i, hur vet jag det? Jo för jag träffade lite bekanta som jag drog ihop en fest med tydligen. Där på festen så var det tydligen hyfsat trevligt innan jag störde mig på en kille så till den milda grad att jag drog på han en smäll så han fick åka plingplong -taxi. Fetsen fortsatte tydligen men nåra drog efter som det var nån som hade förstört stämmningen genom att slåss. kvar på festen var vi tydligen tre stycken. Och anledningen till vad som  hände då det vet varken du jag eller någon annan-

Jag vet bara att jag vaknade upp i Umeå tre veckor senare med respirator o en massa andra slangar. Tydligen hade en av dom kvarvarande festdeltagarna krossat hela mitt ansikte med ett basebollträ. Tydligen hade jag på något vis lyckats ta mig ut därifrån så det vart tydligen ett himla pådrag för att hitta mig där jag låg. Hela ansiktet krossat;tre stora blödningar i hjärnan mm vart konsekvensen att den fyllan. Dom fick återuppliva mig ett x antal ggr

varpå sista gången höll dom på att ge upp men då kom jag tillbaka. Låg nersövd i nästan tre veckor med undantag för dom ggr dom försökt att väcka mig men varit tugna att söva mig återigen pga att jag var vild o trodde att jag fortfarande var i slagsmål.Nåja dom lyckades ju lappa ihop nyllet med hjälp av en massa titanplattor.

Här börjar jag att minnas igen.

Bytte sjukhus till Sunderbyns sjukhus då läget stabiliserat sig men då börjar nästa dilemma. Jag började pendla mellan verkligheten o psykoser där jag såg o hörde allt möjligt. Det var inte roligt ska ni veta för jag minns även mina psykoser, bland annat den gången när jag kom o gick med min rullator med droppställning på o  hade en sköterska med mig och vi möter en läkare som gav henne en kram o jag flippade ur och kastade droppet efter honom för han skulle ge fan i min fru. Ialla fulla fall så löd domen från läkarna att så kommer dit liv att se ut Johan, du kommer att få pendla så här. Men vet ni? Hjärnan återhämtade sig så pass att det försvann.

Sviter efter det här? Minnet är inte det bästa kan jag ju säga, riktigt varma sommardagar värker det konstat i ansiktet. finmotoriken är nästintill borta.

Är jag ett offer? NEJ!

Jag hade valet att styra upp mitt liv eller utsätta mig för såna här risker.

Offren är min familj,pappa syskon barn.

Dom valde inte att sätta mig i såna här situiationer. Jag utsatte dom för det absolut hemskaste man kan tänka sig, att mista sitt barn,sin bror,sin far.

Jag mår inte ett dugg dåligt för vad jag råkade ut för! Men om ni bara visste vilken ångest jag har som utsatt min familj för såna här saker. Förstår ni vad dom fått lida för min framfart igenom livet? Förstår ni känslan jag känner när jag tänker på hur dom måste ha känt? 

Iaf  så är tatueringen en "hyllning" från min sida till livet, att jag lurade döden på mållinjen.

Ja ni mina vänner så kan det gå när inte haspen e på. Det här var väl en av dom värsta sakerna som hänt i mitt liv men det finns andra hemskheter också. Vi får se vad nästa blogg inlägg handlar om för som sagt det kommer att skrivas i nutid å dåtid,roliga saker o mindre roliga saker. Kommentera gärna om ni har några frågor eller funderingar.

Kram på er kamrater